airplanes | f.s

chapter 6

Låt:

Heaven - Beyoncé

Emilys perspektiv.

Jag tar med mig påsen där jag stoppat ner pennor och ett kollegieblock tillsammans med en burk vinddruvor. 

"Jag ska plugga med en kompis, jag kommer hem om en eller två timmar typ!" ropar jag in i lägenheten. Mamma kommer ut med en handduk i händerna som hon torkar sig på. 

"Okej, ska du inte äta innan?" frågar hon och lägger huvudet på sne medan hon ger mig ett varmt leende. 

"Jag tog en macka innan, och jag tar med mig vinddruvorna."  säger jag och håller upp påsen.

"Okej, vem ska du till?" Hon lutar sig mot dörrkarmen och drar undan en hårslinga som ramlat ner från hennes klämma som har samlat håret i uppsättning i nacken.

"Felix, det är ett grupparbete. Vi ska mötas i biblioteket." ljuger jag och lägger handen på dörrhandtaget. Det känns som att taket är vår hemliga mötesplats, även fast det bara är andra gången som vi träffas där nu.

"Okej, kom inte hem för sent bara." säger hon. Jag nickar kort och trycker ner handtaget på dörren innan jag lämnar lägenheten. Jag går uppför trapporna och öppnar upp dörren till taket. Felix är inte här än, men jag antar att han kommer snart. Solen har värmt taket hela dagen så jag sätter mig ner och tar fram papper och penna under tiden jag väntar. Jag börjar rita små cirklar och mönster för att fördriva tiden. 

"Har du redan börjat? Utan mig?" Felixs röst bakom mig får mig att hoppa till. Ett flin letar sig upp på hans läppar och jag lutar mig skärrat fram och lägger en hand för mitt dunkande hjärta.

"Du skrämde livet ur mig." suckar jag. Han skrattar lågt och sätter sig ner bredvid mig. 

"Ska vi börja?" frågar han. Jag nickar och vänder sida i kollegieblocket. 

"Har du tänkt på några citat?" frågar jag och tittar upp för att möta hans blick. 

"Först, vill du ha något du kan relatera till eller ska vi ta något random?" frågar han och sätter sig med armarna lutandes över knäna medan han tittar på mig.

"Vad sägs om något mitt emellan?" kompromissar jag. Han rycker på axlarna och ger ifrån sig en liten nick för att visa att det inte spelar någon roll för honom. Han har listat ut att jag inte gillar att prata om mina känslor och tankar. Det blir enklast om man tar något mitt emellan, för då kan man samtidigt använda det eftersom man kan relatera till det. Men man kan fortfarande inte gå in på våra djupaste tankar och känslor.

"Goals so big you get uncomfortable telling small minded people." säger Felix. Jag skriver ner det han nyss sagt och tänker efter en stund.

"Sometimes the eyes and silence can speak louder than words?" säger jag, mer som en fråga för att höra med Felix om vad han tycker om det. Han nickar kort innan jag skriver ner det.

"Never make someone a priority when all you are to them is a option." Jag skriver ner nästa citat han säger, och jag kan relatera till det. 

"Don't let people treat you like a cigarette, they only use you when they're bored and step on you when they're done. Be like drugs, let them die for you." säger jag tyst och försöker tänka på något mer vi kan skriva ner.

"Den tar vi." säger Felix.

"Varför?" frågar jag, mest för att veta varför det talade till honom.

"Därför vissa människor har en tendens att kunna gå in i ens liv och tro att den kan behandla en hur den vill. Vissa personer saknar respekt och tänker så mycket på sig själva så de inte ens märker hur personer runt om mår." säger han. Jag nickar medhållande medan jag skriver ner lite av det han sagt, det kan ju vara bra till argumentet varför vi valde citatet. 

"Varför tycker du vi ska ta den?" frågar han sedan. Jag tittar upp och möter hans blick innan jag fort tittar ner i pappret igen. Varför? För jag är trött på att människor kan komma in i mitt liv och kunna köra över mig hur dem vill. Bara för att jag inte är som dem, bara för att jag gillar att vara mig själv. Jag gillar mitt blyga och reserverade jag. Varför vill vissa ändra på mig? Bara för att jag inte är som dem?

"För att jag är trött på respektlösa och känsloblinda människor." säger jag försiktigt. 

"Det var inte vad du nyss tänkte, inte bara det. Berätta." ber han. Jag tittar osäkert upp och möter hans blick, rädd över att han ska se hur jag håller tillbaka i min blick även fast jag vet att han redan sett det. Det känns inte som att han tvingar mig till att berätta, han uppmuntrar mig bara.

"Det känns som att vissa personer vill ändra på mig, bara för att jag inte är som dem." säger jag. Felix nickar försiktigt för att få mig att fortsätta.  

"Jag vill att personer uppskattar och accepterar mig för den jag är, även fast jag inte pratar så mycket eller delar med mig av allt till alla." fortsätter jag sedan. Det känns både skönt men läskigt att dela med mig av mina tankar. Ungefär som att man ångrar sig precis när man sagt något men det känns ändå bra att få ha sagt det. Han nickar medan han tar in mina ord. Jag harklar mig tyst och tittar ner i pappret igen.

"Ska vi fortsätta?" frågar jag och tar en vinddruva från burken som är i stort sett orörd. Felix nickar och jag räcker över pennan och kollegieblocket till honom så att han får skriva. 

Efter ungefär en timme har vi fått ihop en text som inte är så lång, men innehåller mycket. Båda två blev nöjda med resultatet och det känns som en bra grej att lämna in.

"Det är lätt att jobba med dig Emily." säger han plötsligt. Jag nickar och ler blygt, det är faktiskt lätt att jobba med Felix också. Jag är inte vad vid att folk tänker på samma sätt som jag.

"Vi får väl hoppas på att vi får ett bra betyg på det här, annars är en timmes jobb bortkastat." säger jag sarkastiskt även fast det ligger lite sanning i orden.

"Ja eller hur, men jag måste nog gå nu. Jag ska hämta min lillebror hos min pappa." säger han och reser sig upp. Jag visste inte att hans föräldrar var skilda, fast jag vet i och för sig inte så mycket om Felix egentligen. 

"Okej. Jag lämnar in det imorgon, om det är okej?" frågar jag. Felix nickar och ger mig en hjälpande han när jag reser mig upp.

"Japp, vi ses." säger han.

"Vi ses." svarar jag med ett leende innan han vänder sig om och går mot dörren.  

för att fira att jag fick 1k på forgive me på bara 5 kapitel (och snart 200 följare) så tänkte jag att alla som följer mig, röstar på det här kapitlet och kommenterar på det här stycket (ni fattar hoppas jag) kommer jag följa tillbaka! (något större kommer sen, puss på er)

ilysm ♡