airplanes | f.s

chapter 14

Emilys perspektiv.

"Saga, kom." viskar jag. Hon tittar upp på mig från sin koncentrerade blick vid sitt skrivbord. Mamma och pappas arga röster från TV-rummet hörs i hela lägenheten. Hela veckan har varit likadan, ända sen skolavslutningen när pappa inte sov hemma. Det är inte första gången de bråkar, det går i perioder, men det har aldrig varit såhär illa. Saga har kommit in på mitt rum flera gånger, helt förtvivlad över att de aldrig slutar tjafsa. Nu orkar jag inte lyssna på de längre, och det gör antagligen inte Saga heller.

"Vi går ut!" ropar jag in i lägenheten när Saga och jag har jacka och skor på oss. Deras tjafs avbryts och de blir tysta men vi öppnar dörren och går ut innan de hinner svarar.

"Var ska vi?" frågar Saga och skuttar ner för trapporna. 

"Ska vi köpa glass?" ler jag. Hon nickar och ett stort leende letar sig upp på hennes läppar, vilket var längesedan det hände. Jag får dåligt samvete över hur ledsen hon blivit den senaste veckan, och det är inte ens mitt fel. Att ta med henne ut från lägenheten tror jag att hon uppskattar.

"Okej, vad ska du ha då?" frågar jag och öppnar upp dörren till glasscaféet. Som tur är så är det ingen kö. En ung tjej står bakom disken med ett mjukt leende.

"Två kulor." säger hon och ställer sig på tå för att kunna se de olika smakerna. Hon pekar ut två olika smaker och strössel med fina färger. Jag står bredvid och väntar tålmodigt på att jag själv ska få välja. Bara att komma ut tillsammans med mig och köpa glass får Saga på så mycket bättre humör än vad jag trodde. Vi sätter oss ner vid ett av de små borden och ett stort leende är fortfarande kvar på hennes läppar.

"Du har lite glass där." En kille med sol-blont, lockigt hår stannar vid oss och pekar på min kind. Han satt vid bordet bredvid, men reste sig och stannade vid mig  Han kan inte vara mer är ett år äldre än mig, om ens det.

"Ojdå!" säger jag och är påväg att torka bort glassen men han är snabbare och tar upp en servett och torkar försiktigt mot min kind. 

"Sådär." ler han och lägger tillbaka servetten på bordet. Jag sitter helt chockad och tyst och får inte fram några ord. "Ha en bra dag." säger han snabbt och försvinner ut från caféet. Jag kollar stumt efter honom.

"Vad gullig han var." säger Saga. Jag vänder mig mot henne. Runt hela hennes mun är det fullt med glass men han stannade hos mig och torkade bort glass som inte ens är synlig på servetten. Jag är tvungen att vända mig om igen för att titta efter honom. Det var något bekant, men jag kan inte placera honom. Men han är borta från caféet för längesedan.

...

"Kan vi inte ta bussen tillbaka?" suckar Saga. Vi har gått flera kilometer genom stan och jag är ganska säker på att Saga kommer klaga hela vägen om vi inte tar bussen. Vi stannar vid närmsta busshållplats och hoppar på nästa buss. Det är alldeles för mycket folk men vi hittar två säten mitt emot varandra som är lediga.

"Är den här platsen ledig?" Jag tittar upp och möter ett par ögon jag känner igen. Killen på caféet tittar på mig med en mild blick. Jag nickar kort och hoppar lite närmre väggen. Saga tittar med stora ögon på när han sträcker fram handen till mig.

"Oscar. Det är väl du på caféet?" frågar han. Jag nickar och sväljer hårt. Det fluffiga håret lägger sig perfekt även fast han rör på huvudet. 

"Emily." svarar jag. 

"Går vi på samma skola? Jag känner igen dig." 

Ju mer vi pratar på den korta sträckan ju bekvämare blir jag. Att prata med främlingar är ingenting jag brukar göra. Det visar sig att han går i klassen över mig och bor bara några gator bort.

"Vi ses väl." ler han och lägger ner en lapp i min jackficka innan han går av bussen. Ännu en gång sitter jag kvar, helt chockad och överraskad. Jag tar upp lappen, självklart är det hans nummer. Vad är det med killar och att droppa lappar med deras nummer på? 

Saga säger inte så mycket mer tills vi är hemma. Hon sa att hon tyckte Oscar var trevlig, men ingenting mer. Kanske blir hon nedstämd av att behöva komma hem igen?

"Emily? Saga? Kan ni komma hit?" Mammas röst är grötig och skakig, men hon försöker allt hon kan för att hålla den i schack. Jag går in i köket med Saga hack i häl. Hon greppar skrämt tag i min hand när hon ser att mamma och pappa sitter bredvid varandra och nickar mot stolarna framför sig. Det känns som att jag slutar andas för en sekund för jag vet precis vad som ska hända. Saga vet också, annars skulle inte skräcken speglas så tydligt i hennes ögon. Jag kramar försiktigt om hennes hand och sätter mig ner på en stol. Jag klappar försiktigt i mitt knä för att visa att hon kan sätta sig där. Det sista jag kan göra är att stöta bort henne nu, som jag alltid gör. Mamma tittar med en stel blick på bordet innan hon tittar upp på mig och Saga.

"Pappa och jag ska skiljas." säger hon kort. En spänd tystnad lägger sig i köket. Det var precis vad jag hade förväntat mig men när det sägs högt så vet jag inte vad jag ska säga. Jag har aldrig haft något behov av att mina föräldrar ska bo tillsammans, men när man vet att familjen inte kommer vara hel som förut känns det fruktansvärt. 

Jag väcks ur mina tankar när Saga snyftar till. Jag försöker krama om henne men hon hoppar ner från mitt knä och springer in på sitt rum. Både mamma och pappa reser sig upp för att gå efter men jag hinner stoppa dem.

"Låt henne vara." 

Båda två tittar på mig innan de sätter sig ner igen. Det tar inte många sekunder innan jag tar på mig min jacka igen och stoppar ner fötterna i mina converse. 

"Var ska du?" ropar mamma.

"Ut." mumlar jag, men tillräckligt högt för att hon ska kunna höra mig. Jag stänger igen dörren med en hög smäll och tar fram min mobil.

Jag: Taket?

Felix: Visst.

Med snabba steg springer jag uppför trapporna tills jag kommer ut på taket. Den kalla kvällsluften får huden att knottra sig. Jag sätter mig med utsikt över staden och det tar inte många minuter innan Felix sätter sig ner bredvid mig. Båda två är helt tysta innan jag tittar upp på honom en kort stund.

"Mina föräldrar ska skiljas." säger jag svagt och sliter bort min blick från honom. Han är så otroligt vacker, men jag vågar inte säga det. Mjukt lägger han en arm runt mina axlar och jag lutar försiktigt huvudet mot hans axel. En djup suck kommer från min mun och för första gången på väldigt länge slingrar sig en tår ner för min kind medan någon annan tittar på.

vilken är er favoritkaraktär i den här boken? :)