airplanes | f.s

chapter 9

Emilys perspektiv. 

Jag låser stressat ytterdörren innan jag springer ner för trapporna och sliter upp dörren innan jag kommer ut på gatan. Jag börjar om tio minuter och den enda bussen som jag kan åka med kommer om en minut. Saga kände inte sig bra och jag var tvungen att ringa både till förskolan och mamma innan jag kunde åka hemifrån. Min blick går från höger till vänster innan jag springer över gatan. Dörren till Felixs trapphus öppnas och han springer nästan rakt in i mig.

"Oj förlåt!" säger han och håller ursäktande upp händerna innan han flyttar undan den stora bagen som hänger över hans axel och som flög rakt in i mig.

"Det är ingen fara, ska du med bussen?" frågar jag. Han nickar kort och tittar över mig för att se till busshållplatsen.

"Då borde vi nog skynda oss." säger jag och vänder mig om. Med snabba steg börjar vi gå mot busshållplatsen som ligger 50 meter bort. När bussen sedan kommer och kör förbi oss när vi inte är framme flyger båda två iväg. 

"Stanna!" ropar Felix och viftar stort med armarna. Bussen väntar in oss och jag är inte långt efter Felix när vi springer in i bussen. Jag tar fram mitt busskort och sätter mig sedan ner bredvid Felix med en suck. Han frågar varför jag är sen och jag berättar om min stressiga morgon. Jag frågar samma sak och han svarar enkelt med att han försovit sig. 

Vi skiljs åt när vi hoppar av bussen vid skolan och jag springer snabbt in till mitt skåp och vidare till lektionen. 

...

"Emily! Vad är klockan?" Mammas stressiga röst får mig att sucka. 

"Tio i sju!" ropar jag. De ska på middag men jag vägrade att följa med, jag känner inte ens personerna de ska till. 

"Okej, vi går nu!" ropar hon tillbaka som svar. Jag hummar ett svar tillbaka, antagligen hörde dem inte det. Efter några sekunder hör jag hur dörren stängs och låset vrids om. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur de stressat går ut på gatan. Min blick går upp till Felixs fönster. Hans ögon tittar på mig innan jag tittar på honom. Det känns obehagligt men spännande. Han har koll på mig. På ett bevakande men beskyddande sätt. Min mobil plingar till så jag sträcker mig snabbt efter den.

Felix: Vart skulle dem?

Jag: På middag.

Felix: Okej, möt mig utanför om tre. 

Jag: Var ska vi?

Felix: På äventyr.

Jag tittar upp från skärmen igen men då är Felix borta. Gardinerna är fördragna och rummet är släckt. Jag tar med mig en tröja som jag knyter runt midjan innan jag går ut i hallen. Snabbt sätter jag ner fötterna i mina alldeles för slitna converse och lämnar lägenheten. Felix och jag öppnar dörren samtidigt. Han lägger händerna i fickorna på sin bomberjacka och tittar snabbt åt båda hållen innan han korsar vägen. Med ett litet flin på läpparna möter han min blick.

"Vad ska vi göra?" frågar jag desperat. Det syns att han inte vill berätta. Antingen skojar han med mig eller så vill han hålla det som en hemlighet. 

"Du får se, det är något som du skulle tycka om i alla fall." säger han och börjar gå. Jag springer de få stegen för att komma i kapp honom. Han frågar mig om hur min vecka har varit. Vi har inte träffat varandra sen i måndags på bussen, antagligen för att båda har haft fullt upp. 

"Jag har inte sett dig på lektionerna vi har tillsammans." säger jag. Han vänder sin blick mot mig en kort sekund.

"Jag har varit sjuk." säger han och svänger in på en annan gata. Jag nickar kort, det förklarar saken.

"Det ligger inte långt bort." säger han och byter samtalsämne. Han ska alltså visa mig något.

jag lever, fick lite torka här, sorry