airplanes | f.s

chapter 8

Emilys perspektiv.

"Emily! Gå och öppna dörren!" ropar mamma från köket. Jag tittar mig i den stora spegeln på väggen en sista gång innan jag går ut från mitt rum och ut i hallen. Snabbt tittar jag i kikhålet, inte för att det skulle vara någon annan eftersom klockan är strax efter halv sju men man vet aldrig. Felix står bakom sin mamma som håller Felixs lillebror, Theo, i handen. Jag har inte träffat Felixs mamma, men det var inte såhär jag föreställde mig henne. Eftersom Felix är ganska lång ser hon kortare ut än vad hon egentligen är. Hennes hy är blek och hon är ganska smal, men ett stort leende är klistrat på hennes läppar när jag öppnar dörren. Mamma kommer fram bakom mig och slår välkomnande ut med armarna.

"Välkomna!" säger hon och sträcker fram handen till Felixs mamma. "Helena, så kul att ni kunde komma!" 

Jag kliver åt sidan och ger plats till mamma som tog över välkomnandet. Felix möter min blick och han förstår nog varför jag lite skamset tittar ner i marken. Mamma har alltid varit trevlig och pratglad, men ibland känns det inte som att hon är min mamma, vi är raka motsatsen. Hon pratar, är alltid sällskaplig och social, men jag gillar mer att lyssna på andra och kanske inte prata hela tiden.

"Erica, tack så mycket för att ni bjöd oss." säger Felixs mamma med ett mjukt leende. Hennes blick går tillbaka till mig och hon sträcker vänligt fram handen.

"Emily, eller hur?" frågar hon och jag tar tag i hennes hand med ett leende.

"Precis." svarar jag och ler försiktigt. Saga kommer fram bakom mig och tar ett tag runt mitt ben. 

"Det här är Theo, visa honom ditt rum." säger jag till henne och böjer mig försiktigt ner för att komma i höjd med henne.

"Jag heter Saga." säger hon blygt. Theo följer med henne in och pappa kommer till hallen och gör oss sällskap. Felix hälsar och tar i hand med både mamma och pappa innan han vänder sig mot mig.

"Så, ska du visa mig ditt rum också?" frågar han sarkastiskt. Jag tar fram en galge och tar emot hans jacka och skakar lätt på huvudet åt hans dåliga skämt.

"Det är nu du ska skratta och säga hur rolig jag är." säger han och knuffar till mig lite lätt i sidan med armbågen. 

"Tyvärr, du lyckades inte. Men du får se mitt rum om du så gärna vill." ler jag och tittar upp på honom medan vi börjar gå till mitt rum.

"Jag får väl nöja mig med det." ler han. Jag öppnar dörren till mitt rum och låter Felix gå in före mig. Han tittar sig om i rummet innan han försiktigt sätter sig ner på den ny bäddade sängen.

"Niiiice." säger han och drar ut på ordet. Jag sätter mig ner på stolen till mitt skrivbord och flinar svagt åt hans sarkasm. Mamma kommer i dörröppningen och knackar försiktigt. Både min och Felixs blick åker dit och hon ler försiktigt innan hon berättar att maten är klar. 

"Ni kan väl säga till de små också?" frågar hon innan hon vänder sig om. Felix och jag går till Sagas rum där de sitter på golvet med Sagas låda fylld med leksaker.

"Kommer ni? Maten är färdig." säger jag och ler försiktigt när Theo tittar upp på oss. Båda två lägger ner sakerna de har i händerna och följer med oss ut. Middagar har väl aldrig varit min favorit grej, men jag antar att det kommer vara helt okej ändå.

Jag sätter mig ner på ena långsidan av bordet och Felix sätter sig ner bredvid mig. Jag känner inte igen parfymen han har på sig, men den luktar gott.

Mamma låter tack och lov bli att fråga massa saker, varken till mig eller Felix. De pratar på om massa saker och jag lyssnar med ett halvt öra. 

"Hörde du vilket betyg vi fick på uppgiften?" frågar Felix och lutar sig diskret närmre mig. Jag tittar upp på honom med nyfikna ögon och skakar snabbt på huvudet.

"A." ler han.

"Va?!" frågar jag förvånat och öppnar chockat munnen. Mammas blick riktas mot oss och jag tittar fort på henne innan jag vänder mig mot Felix igen.

"A? Hur vet du det?" frågar jag, fortfarande överraskad.

"Jag träffade läraren idag." säger han och rycker lätt på axlarna. Jag tittar fortfarande på honom, fortfarande helt förvånad. Jag har fått A på några få uppgifter, men jag trodde verkligen inte att vi skulle få det nu. Felix sätter upp sin hand och jag möter den i högljudd high five.

"A? På vadå?" frågar mamma med ett milt leende. Felix vänder sig mot min mamma med ett leende och knäpper händerna innan han lägger armbågarna på bordet. Han ser mycket vuxnare ut än vad han egentligen är när han gör så.

"En svenska uppgift som vi gjorde tillsammans." berättar han. 

"Den när ni möttes i biblioteket?" frågar hon.

"Ja precis." säger jag snabbt innan Felix hinner säga något. Han nickar kort och spelar med mig.

"Wow! Bra jobbat!" säger hon imponerande. Pappa och Felixs mamma nickar medhållande och ger oss en liten applåd medan Theo och Saga inte förstår vad vi pratar om. Jag tittar blygt ner i tallriken framför mig. Det känns obekvämt att alla uppmärksammar oss så jag lämnar över det till Felix och tittar generat ner istället.

"Har du det lätt i skolan Felix?" frågar mamma. Jag tittar upp på henne och ger henne en osynlig mördarblick som hon ignorerar.

"Ja, det skulle jag säga." svarar han med ett litet leende.

"Emily har väl alltid haft det väldigt lätt i skolan, eller hur gumman?" 

"Mamma." ber jag tyst och drar undan en hårslinga bakom örat.

"Okej okej, nästa samtalsämne." säger hon och skrattar tyst. Jag suckar tacksamt och möter Felixs blick som ligger på mig. Han ler försiktigt och stryker händerna mot sina byxor. Han känns så mycket längre än mig och jag är tvungen att titta uppåt för att möta hans blick. Jag vänder min blick mot mamma och Erica utan att egentligen lyssna på vad de pratar om. Plötsligt känner jag Felixs fot på min och min kropp spänner sig automatiskt. Halva mig vill dra undan foten och halva mig vill ha kvar den, det känns på något sätt tryggt men samtidigt så ovant.

"Ni behöver inte sitta kvar och lyssna på oss, spring ni iväg om ni vill det." viskar pappa och lutar sig närmre oss "barn" när han sett våra tomma tallrikar. Jag suckar lättat och reser mig upp. 

"Tack så mycket." säger jag tillsammans med de andra och möter mammas blick. 

"Varsågoda, ni kan låta tallrikarna stå." ler hon när jag lyfter upp tallriken. Jag nickar kort och ställer ner den igen innan jag går tillbaka till mitt rum med Felix brevid mig. Försiktigt stänger jag igen dörren och kastar mig sedan ner i sängen där jag lägger mig raklång. Felix kommer och lägger sig ner bredvid mig vilket får mig att hoppa in, närmre mot väggen. Han knäpper sina händer och lägger dem på sitt bröst.

"Har du någon gång tänkt på att ingen förstår men man själv inte kan förklara?" frågar han plötsligt och bryter tystnaden som hade lagt sig.

"Varje dag." suckar jag. Försiktigt vänder jag på mig så jag ligger på sidan med blicken på honom. Han har fortfarande sin blick upp i taket och jag kan se hur alla tankar virvlar runt i hans huvud med det bekymrande ansiktsuttrycket.

"Vad tänkte du på?" frågar jag försiktigt. 

"Ingenting, jag bara tänkte helt allmänt." säger han, fortfarande med blicken i taket. Jag nickar försiktigt, det känns som att han tänkte på något speciellt eftersom han frågade, men det kanske han helt enkelt inte gjorde.

"Vad ska vi göra? Har du någon kortlek?" frågar han och reser sig snabbt upp. Jag går fram till min byrå och tar fram en kortlek innan jag sätter mig ner på sängen igen, mittemot Felix och börjar dela ut korten.