18 år || foscar

t i o

Solljuset skapar mönster på badrummets kalla golv och jag inser att natten har gått över i morgon. Tårarna har torkat, Felix har slutat slå på dörren och skrika över hur hopplös jag är. Jag vet inte om han är kvar, vågar verkligen inte öppna dörren för att kolla. Men här inne kan jag inte sitta resten av mitt liv trots att jag väldigt gärna hade velat.

Timmarna passerar förbi innan jag slutligen vågar ställa mig upp. Min kropp är svag och jag får blunda i några minuter pågrund av att det svartnar för ögonen när jag reser mig för snabbt.

Jag stannar upp med handen på handtaget. Får vänta i flera minuter för att ens våga sluta mina fingrar om det silvriga handtaget. Slutligen tar jag ett djupt andetag och trycker ner handtaget försiktigt samtidigt som jag med den andra handen vrider på låset. Dörren går sakta upp och jag hyperventilerar, jag är fullkomligt vettskrämd.

Tar några försiktiga steg ut i rummet och precis när jag ska andas ut, våga slappna av, så blir jag hårt upptryckt mot väggen. Hans händer lägger sig i ett stryptag om min hals och jag känner hur de salta tårarna spiller över. "F-Felix" flämtar jag ur mig rent desperat, för jag är livrädd.

Han förblir tyst. Möter bara min tårfyllda blick med en intensiv blick och jag försöker desperat få ner luft i lungorna trots hans hårda grepp om min hals. Tårarna rinner ner längs mina kinder och jag känner plötsligt hur något inom mig dör. Hur jag inte orkar längre.

Så jag låter min kropp slappna av, försöker inte längre ta mig loss. Låter tårarna rinna och möter hans blick "bara avsluta det" viskar jag fram och något förändras i hans blick. "V-va?" Stammar han ur sig och jag gråter kraftigare "döda mig då" får jag ur mig med en svag röst och i nästa ögonblick faller jag ner på knä på golvet pågrund av att han släppt sitt grepp om min hals. Mina andetag väser fram och jag placerar handflatorna mot mattan och blicken på händerna.

"Är det jag?" Yttrar han från andra sidan rummet och jag lyfter försiktigt blicken och ser på honom, förstår ingenting. "Är det jag som får dig att vilja dö?" Fortsätter han och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För det är han som långsamt dödar mig.