18 år || foscar

t j u g o s e x

Jag vaknar med ett ryck tidigt på morgonen. Med sömndruckna ögon försöker jag att få uppsyn över rummet för att snabbt konstatera att Felix inte ligger på sin plats bredvid mig. Men jag känner honom och hans rutiner vid det här laget, ibland vaknar han tidigt och istället för att väcka mig låter han mig sova ut samtidigt som han fixar frukost.

Med en gäsp sätter jag mig upp i sängen och gnuggar sömnen ur ögonen innan obehagskänslorna infinner sig. För mardrömmarna är tillbaka igen. Mardrömmar fyllda av skräck, smärta och en ständig flykt. Jag inser själv att det troligtvis är tankarna från vårt senaste möte med psykologen som spökar i bakhuvudet och får tankarna att utvecklas till mardrömmar under natten.

Jag grabbar tag i Felix tjocktröja som ligger slängd på golvet och trär den över huvudet innan jag låter mina fötter möta det svala golvet. Tyst tassar jag ner för trappan och hör som jag misstänkt hur det låter från köket vilket får mig att le.

Precis när jag ska gå in i köket så uppfattar jag hans nakna rygg som är vänd mot mig och jag stannar upp. I handen håller han två tabletter som han snabbt sköljer ner med ett glas vatten innan han hastigt gömmer undan förpackningen längst inne i skafferiet. Jag drar bekymrat ihop ögonbrynen över synen, så den delen var alltså sann. Han tar mediciner, och han döljer det för mig.

För att han inte ska misstänka att jag tjuvkikat på honom så smyger jag försiktigt bort till trappan igen innan jag medvetet tar de sista trappstegen med bestämda steg så att trappan knarrar till och när jag kommer in i köket så står han vänd mot mig med ett leende på läpparna.

"Godmorgon Oscar, väckte jag dig?" Yttrar han med en mjuk röst och kysser mig ömt på läpparna. "Nejdå, jag vaknade av en dröm" yttrar jag lugnt och han sänder mig en bekymrad blick.

"Är mardrömmarna tillbaka?" Frågar han oroligt och jag skakar lite på huvudet innan jag ens hinner tänka efter. Jag tycker egentligen inte om att ljuga för honom men plötsligt känner jag mig inte så säker på att han är helt ärlig mot mig. "Nejdå, det var bara en engångsföreteelse" konstaterar jag och han ler lite.

"Felix, du skulle aldrig skada mig igen va?" Frågar jag plötsligt och lägger märke till hur han stelnar till i sina rörelser och förundrat tittar över på mig.

"Nej jag kommer aldrig att skada dig igen, det har jag ju lovat" förtydligar han och jag nickar lite. "Och du skulle aldrig ljuga för mig?" Fortsätter jag och han sänder mig en något misstänksam blick.

"Enbart om jag trodde att det var för ditt bästa, men annars nej." Hans svar gör mig förvirrad, misstänksam. För när är det egentligen okej att ljuga?

"Varför dessa plötsliga frågor?" Frågar han misstänksamt samtidigt som han dukar fram frukosten på bordet och jag slår mig ner på en av stolarna. "Äh jag är bara paranoid, som alltid" yttrar jag tyst och han slappnar av lite innan han böjer sig ner för att kyssa mig.

"Oroa dig inte, du är trygg med mig" förtydligar han innan han slår sig ner mittemot mig vid köksbordet.

Jag ger honom en lång blick och kan inte låta bli att tänka för mig själv, så varför undanhåller du saker för mig?