18 år || foscar

E p i l o g

Jag vaknar till glada sms och samtal från nära och kära och leendet skuggar mina läppar samtidigt som jag sträcker ut mig i sängen. 19 år. Ett år har passerat och sakta men säkert har blåmärkena bleknat. Minnena sitter kvar och saknaden likaså. Men det är bäst såhär, Felix har slutat följa efter mig. I några månader har jag sakta men säkert gått tillbaka till ett normalt liv.

Okänt nummer
Grattis på födelsedagen min kärlek. Jag hoppas att ditt nittonde år blir bättre än det artonde.

Smset får mig att förvirrat dra ihop ögonbrynen och läsa igenom det flera gånger om. Det är en suspekt text att få av någon som inte ens finns i min kontaktlista. Min kärlek. Något får mig att hoppas men hastigt skakar jag på huvudet för mig själv. Det är troligtvis någon av mina släktingar som jag inte har fått numret till.

Ringklockan ljuder plötsligt genom lägenheten och jag inser att någon står nere i trapphuset i väntan på mig. Förvirrat drar jag på mig första bästa outfit innan jag joggar ner de två trappor som leder ner till trapphuset. När jag öppnar dörren så faller min blick ner på den stora rosbuketten som ligger på marken och jag lyfter upp den i famnen för att förvirrat leta efter ett kort eller liknande.

"Jag skev inget kort, jag ville lämna det personligen" rösten får mig att skrämt hoppa till och när jag lyfter blicken så står han där några meter bort. Felix.

"Förlåt, jag menade inte att skrämma dig. Men jag håller mig på avstånd, vill inte tränga mig på" yttrar han lugnt och jag betraktar honom där han står en bit bort uppenbart nervös. Jag har fortfarande inte yttrat ett ord.

"Grattis på födelsedagen min kärlek" yttrar han lugnt och jag lyfter lite på ögonbrynen. Det var han, det var faktiskt han som skickade smset.

"Jag trodde inte att du lagt det på minnet" yttrar jag tyst och han ler lite för sig själv. "Såklart jag gjort. Din födelsedag är den enda jag kommer ihåg, så känn dig hedrad" får han fram med ett lågmält skratt. "Det var vår första natt tillsammans" fortsätter han med en något tystare röst.

"Rosorna är jättefina Felix" yttrar jag tyst och fingrar lite på rosenbladen. "Du är jättefin" kontrar han snabbt och jag kan inte låta bli att le.

"Jag ville bara be dig om en sak Oscar. Jag har flyttat hemifrån och brutit kontakten med min pappa. Han har ingen möjlighet att skada mig längre. Jag har börjat i terapi igen, tar min medicin varje dag. Jag håller på att förbättra mig, på riktigt den här gången. Jag tänker inte be dig att förlåta mig, att bli tillsammans med mig igen" yttrar han allvarligt och jag väntar på hans fortsättning.

"Men jag tänker be dig att inte ge upp på mig. Jag förstår att jag inte kan be dig att vänta på mig men för mig finns det ingen annan jag vill bättra mig för, ingen annan jag vill leva med" yttrar han uppriktigt och jag kan inte undgå att känna hur hjärtat slår några slag extra över hans ord.

Med rosorna i famnen tar jag några försiktiga steg mot honom och placerar ömt handen om hans haka för att föra honom mot mig. Jag lutar mig in och låter mina läppar smaka på hans i en öm kyss.

"När du är klar med terapin, när du känner dig trygg igen och känner att du är redo att gå vidare, ring mig" yttrar jag lugnt innan jag lämnar en mjuk kyss mot hans kind och går tillbaka mot trapphuset.

Precis innan jag låter dörren gå igen bakom mig så vänder jag mig om och ropar hans namn och han vänder sig om för att möta min blick.

"Trots allt som hänt, jag älskar dig och jag kommer aldrig kunna släppa dig, bara så du vet. Jag väntar på det där samtalet" yttrar jag lugnt innan jag låter dörren gå igen och betraktar hans lyckliga leende genom glasdörren.

. . .
Skriver klart detta under min psykologi lektion, oops. Men så går det när man får inspirations flow!

Vad tänker ni? Bra avslut? Gör dem rätt? 💞

Ni är bäst, ha en bra dag älsklingar ❤️