18 år || foscar

e l v a

"Jag är 18 år och mina ambitioner i livet är att dö"

Psykologen som sitter framför mig sänder mig en blick, en blick som består av medkänsla, sorg och chock. "Vad är det som får dig att känna såhär?" Frågar hon lugnt och jag skrattar humorlöst. "Han".

Felix. Som jag inte sett skymten av sedan han ströp mig, sedan han var nära på att döda mig. Jag vet inte om han plötsligt insåg vad han höll på, eller om han bara insåg vilket vrak jag är och inte längre orkade med mig. Allt är väldigt oklart och jag vet inte vad han är ute efter. Kanske kommer han tillbaka, starkare än någonsin och det är det jag fruktar. Det är det jag är livrädd för. Att han någon dag kommer att dyka upp igen, precis när blåmärkena svalnat och tårarna torkat. Så kommer han dyka upp igen och kanske avsluta vad han påbörjat.

Men det sjuka är att jag inte ens är rädd för att dö längre. Jag är inte rädd för att han ska döda mig, för att han ska slå mig. Jag är rädd för mina känslor för honom. Han är min värsta mardröm men jag vill fortfarande göra mig förtjänt av honom. Jag vill fortfarande göra honom nöjd. Jag vet inte om det handlar om hans maktspel, hans manipulation, för egentligen är det sjukt.

Men jag är kär i honom. Jag älskar honom. Trots att det borde vara omöjligt.

Hur kan man vara kär i sin egna död, det är orimligt, helt jävla sjukt, men sant. Jag är kär i min värsta mardröm och mitt liv är påväg käpprätt rakt ner i helvetet med eller utan honom tillsammans i fallet.