18 år || foscar

t j u g o t v å

När jag kommer ner till köket sitter Felix med huvudet begravt i händerna och jag slår mig ner bredvid honom med så försiktiga rörelser som jag kan förmå. "Felix?" Frågar jag tyst men han rör inte en muskel. Jag sträcker ut handen mot honom men precis innan jag vidrör hans hud så lyfter han huvudet från händerna och smäller knytnäven i bordet vilket får mig att hoppa till.

"Slå mig" yttrar han plötsligt och jag sänder honom en chockad blick. Han fortsätter stint att stirra på mig och jag sitter som förstelnad innan jag försiktigt skakar på huvudet. "N-nej Felix jag..." Han avbryter mig genom att bryskt grabba tag om min handled och jag flämtar till.

"Snälla bara slå mig, jag förtjänar det. Jag förtjänar att uppleva den smärta som jag har försatt dig i" får han fram och mitt hjärta sjunker i bröstet. För även om en del av mig hatar vad han gjort mot mig så kan jag omöjligt hata honom och att se självföraktet i hans ögon tynger ner mig något fruktansvärt.

"Om du vill att vårt förhållande ska utvecklas så kan vi inte fortsätta slå varandra" yttrar jag lugnt och tyst och han möter min blick med blanka ögon. "Men du har inte ens gjort något, det är jag som har varit en idiot" får han fram med en svag röst och jag lirkar försiktigt loss min handled ur hans grepp och tar istället hans hand.

"Men inget blir bättre av att jag slår dig Felix, vi måste försöka lämna det där bakom oss" försöker jag förmedla med en sådan lugn röst som möjligt och han suckar lite.

"Kan du det? Kan du bara lämna det bakom dig?" Frågar han tveksamt och jag förblir tyst i några minuter innan jag slutligen rycker på axlarna.

"Ärligt talat, jag vet inte. Men det är det vi försöker att ta reda på. Jag kan inte ljuga, jag väntar ständigt på att du ska tappa tålamodet, på att slaget ska komma. Men jag är inte längre rädd när jag ser på dig, jag vill numera att du rör mig, att du är nära mig. Men du är som förbytt Felix och jag väntar bara på att den gamla Felix ska komma tillbaka, och den väntan skrämmer mig" yttrar jag ärligt och han sitter tyst under min utläggning innan han försiktigt lutar sig lite närmare och stryker löst med tummen över min handrygg.

"Jag är inte den Felix längre. Jag har förändrats, snälla lita på mig" yttrar han och jag väljer att inte svara. Placerar istället armarna ömt om hans nacke och drar in honom i en kram.

För jag vet inte om jag kan lita på honom, jag är inte ens säker på att han kan lita på sig själv.