18 år || foscar

t j u g o f e m

"Och hur har det fungerat mellan er sen sist? Har tilliten ökat?"

Felix tittar över på mig som redan tittar på honom med ett leende på läpparna innan han vänder sig till psykologen och nickar lyckligt. "Det fungerar bra, vi tar det försiktigt och jag är alltid mån om att han ska känna sig trygg" yttrar Felix med en lugn, glad stämma och jag nickar instämmande.

"Och hur känner du Oscar? Litar du på Felix?" Frågar hon sedan och blickar över på mig som sänder Felix ett litet leende innan jag nickar.

"Jag litar på honom, jag känner mig trygg och lycklig" erkänner jag ärligt och hon nickar lite innan hon skriver ner ett par ord i sitt svarta anteckningsblock.

"Felix skulle du kunna ge oss några minuter ensamma?" Frågar hon sedan och han höjer lite på ögonbrynen över hennes fråga innan han nickar, något bekymrat. Han reser sig ur soffan och går förbi psykologen för att sedan sjunka ner på huk framför mig och ta mina händer.

"Är det okej? Jag väntar här ute och det är bara att säga till om det är något?" Frågar han omsorgsfullt och jag ler över hans omtanke innan jag nickar och han ler och lämnar en fjäderlätt kyss mot min panna innan han lämnar rummet.

"Oscar, jag förstår att du litar på honom men jag ber dig att vara försiktig" yttrar psykologen så fort Felix har lämnat rummet och jag sänder henne en något förvånad blick.

"Jag har egentligen tystnadsplikt men jag vill att du ska veta att han går på medicin för att kontrollera sina aggressioner. Och jag förstår att du litar på honom, att han har bettet sig bra men jag är orolig för den dagen han glömmer att ta sin medicin, eller helt enkelt låter bli" yttrar hon ärligt och jag rynkar lite på pannan samtidigt som jag flackar med blicken mellan henne och dörren.

"H-han skulle aldrig skada mig igen, det har han lovat" får jag ur mig med en bekymrad stämma och hon nickar lite, förstående. "Jag förstår att du gärna vill tro det men han bär på mycket ilska, han har gått igenom traumatiska upplevelser och trots att du gärna vill tro att han har förändrats så inträffar inte en sådan förändring på några månader" yttrar hon aningen oroligt och jag vrider obekvämt på mig i soffan.

"Du känner inte honom som jag gör" utbrister jag offensivt och hon suckar lite. "Nej men jag vet hur han fungerar, jag vet hur manipulativ han kan vara. Han är bra på att skådespela, det vet du också, innerst inne" säger hon och jag känner hur obehaget växer i magen.

"Jag ber dig bara att vara försiktig, han verkar uppenbarligen bry sig mycket om dig men så fort du märker av någon förändring i hans beteende så var på din vakt, för han kan glömma medicinen" yttrar hon slutligen innan hon stänger igen sitt block och lutar sig tillbaka i stolen.

Jag sitter orörlig i ett par minuter innan jag reser mig upp för att med en tyst, tankspridd röst tacka för den här gången innan jag kliver ut i korridoren där Felix omedelbart möter mig med en kram.

Och när jag står i hans famn med hans armar runt min kropp så kan jag inte låta bli att undra, är det bara en fasad? Spelar han bara en roll som snart kommer att bytas ut mot en smärtsam verklighet?