18 år || foscar

t r e t t o n

"Oscar jag bryr mig om dig" yttrar han plötsligt. Jag tittar inte på honom, blickar bara ner i den halvt uppätna maten och försöker lista ut hans taktik.

"Det kanske är svårt att tro" yttrar han och jag skrattar inombords. Svårt att tro? Snarare omöjligt.

"Du pratar aldrig längre, om jag inte tvingar dig. Jag vet inte vad du tänker, vet inte vem du är ens en gång. Vad tänker du? Vad ser du när du tittar på mig?" Han pratar i en desperat ton och jag undrar vad som tagit åt honom. Bör jag ljuga? Fast vad har jag att förlora, jag har redan gett upp. Väntar numera bara.

"Jag ser min värsta mardröm" yttrar jag så tyst att han får luta sig fram för att höra. Han ryggar tillbaka lite över mina ord och suckar tyst innan han försiktigt placerar handen över min där den ligger på köksbordet. Jag stelnar till, vågar knappt andas.

"Du hatar mig?" Frågar han retoriskt. För han tror att han redan vet svaret, att han inte har förstått får mig att lyfta blicken och möta hans gröna iris som för en gångs skull är lugn och stilla, inte avslöjar så mycket.

"Jag älskar dig" viskar jag fram, vågar och vill inte höja rösten. För jag sviker mig själv genom att bara yttra det högt. Jag vet att de känslorna är fucked up, att jag inte borde känna såhär inför honom. "Du, du älskar mig?" Förtydligar han chockat och jag nickar stilla. Försöker inspektera hans ansiktsuttryck och rörelsemönster för att redan nu kunna förbereda mig.

"Oscar jag älskar dig också" hans mening får allt att förlora sin logik. Jag kan inte längre se honom, allt blir suddigt. Tankarna i min hjärna samlas ihop till en härva av ord och meningar och innan jag vet ordet av det ligger jag avsvimmad på golvet.