18 år || foscar

a r t o n

"Snälla" ber han och flyttar sig ännu lite närmare men lika snabbt förflyttar jag mig i soffan så att avståndet mellan oss blir allt större. "Nej" konstaterar jag med en tyst röst och han suckar innan han med kraft kastar fjärrkontrollen i golvet vilket får mig att kvida till och krypa ihop i soffan.

"Shit förlåt Oscar, jag tappar tålamodet så lätt" erkänner han med en skyldig röst och jag väljer att inte svara. För hur vet jag att det inte kommer att vara mig han tar ut det på nästa gång hans tålamod sviker honom.

"Har du ätit idag?" Frågar han efter ett ögonblick av tystnad och jag nickar snabbt vilket får honom att vila blicken på mig och sucka för sig själv. "Ljug inte för mig" yttrar han något bestämt och jag fäster blicken i mattan innan jag istället skakar på huvudet och hör hur han reser sig från soffan.

Jag sitter kvar, stel som en pinne på soffkanten tills jag plötsligt får en tallrik placerad i knäet. Jag rycker till och lyfter blicken för att möta hans blick där han sitter på huk framför mig. "Ät lite åtminstone" yttrar han med en lågmäld röst innan han förvånar mig genom att lämna en mjuk kyss mot min panna och sedan gå tillbaka till sin plats i andra änden av soffan.

Jag sitter som förstelnad i flera minuter innan jag långsamt och försiktigt börjar att peta lite på maten med gaffeln. Jag skär varsamt upp kycklingen i små små bitar innan jag försiktigt för en av de minimala bitarna mot munnen. Det går långsamt men efter en stund har jag ätit halva kycklingen och jag lägger ner besticken och blickar försiktigt över på Felix som redan vilar blicken på mig med ett leende på läpparna.

"Bra Oscar, jag är stolt över dig" yttrar han lugnt och jag slappnar av en aning. För behovet av att göra honom nöjd finns fortfarande inom mig.