18 år || foscar

f j o r t o n

Jag vaknar upp med Felix läppar mot mina. Hur han försöker få liv i mig med en kyss. Chockerat kommer jag upp i sittande ställning och kryper bakåt på golvet tills jag sitter pressad mot väggen och sänder honom en skrämd blick där han sitter med tårar i ögonen och läpparna fuktiga efter mina.

"Låt mig bara berätta min story" yttrar han lugnt och sätter sig i skräddarställning på golvet, han förstår att jag inte vill ha honom närmare så han håller sig där han sitter och jag väntar spänt på fortsättningen.

"Jag blir slagen hemma" yttrar han och jag betraktar honom förvånat. "Jag har blivit slagen av pappa sedan jag var sex, straffad så fort jag gjort något dumt. Eller som han anser var dumt. Jag vet det låter sjukt att jag kan med att göra samma sak mot dig när jag vet vad du går igenom. Men jag brydde mig inte. Jag hatade allt, jag hatade alla. Jag hatade mig själv och jag ville bara få ut min ilska, min smärta. Och av någon anledning så stack du aldrig, du stannade och jag tog ut all smärta, all min egna smärta på dig. Jag brydde mig inte ett skit, såg hur din hud blev misshandlad pågrund av mina slag men visste av erfarenhet att smärtan skulle domna, blåmärkena skulle svalna. Jämförde mig själv med dig, om jag klarar det så klarar du det. Såg mig själv i dig"

"Och när du plötsligt bad mig att avsluta det så förstod jag ingenting, avsluta vad? Men sen förstod jag. Du bad mig att avsluta ditt liv, för du orkade inte mer. Och jag insåg vad jag håller på med, jag insåg att jag får dig att vilja dö, får dig förmodligen att hata dig själv, att skylla allt på dig själv. För det är vad jag gjorde" jag sitter tyst och låter honom öppna upp ordentligt.

"Och jag insåg även att jag inte längre hatade allt. Jag hatade inte allt och alla, jag hatade inte mig själv. För jag föll för dig, jag älskar dig. Och kärleken för dig fick mig att älska mig själv också. Kärleken för dig räddade mig"