18 år || foscar

s j u t t o n

"Så varför är ni här?"

Frågan yttras men jag förblir tyst. Fäster blicken på mina knutna händer som vilar i knäet.

"Det var jag som bokade in oss" hör jag Felix yttra men jag fortsätter stint att stirra på mina händer. "Jag har gjort saker som har förstört vår relation, o-och jag vill bara vinna tillbaka hans tillit" yttrar han ärligt och jag lyfter blicken för att förvånat blicka över på honom.

För inte ens jag vet varför vi befinner oss inne på psykologens kontor.

"Och tror du att det är möjligt?" Frågar psykologen lugnt och skriver ner några ord i sitt svarta anteckningsblock. Svart med slitna kanter och linjerade papper, jag betraktar, lägger detaljer på minnet för att tänka på annat. Som jag lärt mig under månaderna med Felix, jag behöver omvandla skräcken till något logiskt, något jag kan kontrollera.

"Jag hoppas verkligen det" hör jag honom yttra och jag låter blicken svepa över det slitna parkettgolvet, försöker beräkna rummets kvadratmeter för att sysselsätta mig, för att inte panikångesten ska få övertaget. "Oscar?" Mitt namn yttras och jag fäster blicken på psykologen.

"Tror du att det är möjligt? Kan Felix vinna tillbaka din tillit?" Frågar hon förtydligande och jag låter blicken flacka mellan Felix och anteckningsblocket, flera gånger. För varje gång jag möter hans ögon blir hans blick allt mer desperat och tillslut skakar jag på huvudet.

"Nej" yttrar jag med en tystlåten stämma innan jag återigen fäster blicken på mina knutna händer.

Jag är bara ärlig, jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna lita på honom igen. Jag tror inte att han någonsin kommer att kunna röra vid mig utan att jag ska vara på helspänn och jag tror inte att kärleken för honom någonsin kommer att övervinna skräcken han försatt mig i.

Men jag hoppas att jag har fel.