Blood Lover

=4=

Nästa dag vaknade jag sent, klockan 12:00. Det regnade ute och skyn var mörkare än vanligt. Jag sminkade mig lätt och klädde på mig. Jag skulle gå till matsalen, eftersom vi åt lunch klockan 12:30 varje dag. Jag gick sakta förbi Anghels rum, dörren var stängd. Jag hade aldrig varit där inne förut. Jag trodde han sov, men då hörde jag någon skrika.
Jag öppnade snabbt dörren och gick in utan att tänka mig för. Därinne stod det en stor säng, där Anghel låg och sov. På väggarna fanns inga fönster, det var nog gör att ingen solljus skulle komma in. Då vaknade han och tittade nyvaket på mig.

- Vad gör du här? frågade han och gäspade.

- Jag trodde jag hörde någon skrek, förlåt.

- Du ska veta, att jag inte dödar oskyldiga människor, sa han surt.

- Vilka dödar du då?

Han var tyst ett tag, det såg ut som om han tänkte.

- Människor som har gjort illa saker mot mig, svarade han, vampyrer är inte som de i sagoböckerna. Alla vampyrer är inte onda, som i alla böcker.

- Alla vampyrer i böcker är inte onda heller, flög set ut ur min mun.

- Sig en bok med en vampyr som inte är ond...

- Blodets härskarinna, svarade jag.

Men om han inte var ond, var han god då?

- Är du god? sa jag förvånat.

- Det har jag inte sagt, svarade han, men lite ond kanske jag är. Skulle inte du gå någonstans?

- Oj, juste. Förlåt! sa jag och gick ut.

Jag gick snabbt in i matsalen där Vladimir och Sofia satt.

- Jag hörde någon skrika? sa jag och satt mig ner.

- Jaha, sa Sofia, det var bara jag som råkade tappa ett fat och skrek, förlåt om det väckte dig.

- Nej då, jag vaknade för ett tag sedan.

Kvällen kom snabbt och jag hade mest sovit den dagen.
Jag skulle gå till badrummet när jag såg Anghel stå på balkongen. Månen la som glitter på hans röda hår och hans ögon glimrade.
Jag gick sakta ut till honom.

- Hej, sa jag.

Han vände snabbt huvudet mot mig.

- Hej, svarade han.

- Vad gör du?

- Inget, dessutom sa jag att du inte skulle bry dig om mina affärer, svarade han utan någon som helst ansiktsuttryck.

Det kändes inte som han hade några "affärer" på gång, utan att han bara ville få bort mig.

- Känner du dig inte ensam på natten? flög det ur min mun.

"Varför sa jag det? Dumma, dumma jag!" tänkte jag.

- Jo, men jag är van, svarade han och blickade upp mot den lysande, vackra månen.

- Har du några vänner? flög det också ut.

- Nej, jag behöver inga, svarade han, varför ställer du så många frågor?

- Jag är en nyfiken person?

Det såg ut som han skulle le mot mig, men bara nästan.

- Jag... Jag kan ju kanske... stammade jag.

- Vadå?

- Jag kan ju vara din vän om du vill, sa jag.

- Nej, det behövs inte.

"Varför sa jag så!? Dumma, dumma..." tänkte jag.
Han såg ut att inte tycka om mig alls.
Var det mig eller människor han inte gillade?