Blood Lover

=7=

Anghels huvud läkte snabbt, det tog bara 5 dagar. Jag hade lärt mig att vampyrer läkte snabbare än människor. Jag hade tagit hand om och varit hos honom varje natt. Vi hade pratat och lärt känna varandra mer, fast vi pratade mest om mig. Det kändes som han kanske var min vän då, men bara kanske. Han hade blivit lite snällare och vågat släppa in mig lite mer i hans liv.
Jag satt på mitt rum och läste "Blodets härskarinna". Jag hade kommit till ett ganska långtråkigt kapitel.
Då hörde jag en vacker fiol spela.
"Det finns väll ingen som spelar fiol i det här huset?" tänkte jag förvånat.
Jag gick ut ur mitt rum och hörde att ljudet från fiolen kom från rummet bredvid. Det var den vackraste fiol jag någonsin hört. Jag öppnade nyfiket dörren och gick in i rummet. Till min förvåning så var det Anghel som spelade. Han spelade lugnt med stängda ögon. Han nästan glittrade i månskenet som lyste igenom glasfönstret. Han såg mig inte, men slutade ändå spela.

- Vad duktig du är! sa jag imponerande, du har aldrig sagt att du spelar?

- Du har aldrig frågat. Knacka nästa gång innan du kommer in.

Han la sakta och försiktigt ner fiolen i fodralet. Det såg ut som att den fiolen betydde mycket för honom, eftersom han log när han såg på den och han log väldigt sällan.

- Jag har en fråga, sa jag.

- Det menar du inte? sa han ironiskt.

- Varför attackerade varulven egentligen dig?

Han tittade snabbt mot mig håll, hans blick var tom.

- Jag dödade hans bror, svarade han kort.

- Va, varför då? frågade jag förvånat.

- Han utmanade mig på en duell och han hotade att döda mig under den, så jag var tvungen.

Jag kunde inte tro mina öron.

- Men då var det väll hans fel?

- Ja, svarade han, det kan man ju tycka.

Varulven ville ha hämnd, det förstod jag då.

- Jag ska gå ut inatt, berättade han, så du vet.

- Vart ska du?

- Jag är hungrig... sa han listigt.

Jag förstod att han skulle "jaga" efter blod. Jag var van, så det skrämde mig inte så mycket längre.

- Ha det så bra då, sa jag och log.

- Du med, sa han och log tillbaka.

Det var första gången någonsin han hade lett mot mig, jag blev glad.
Jag gick ut ur rummet och såg Sofia.

- Visst spelar han vackert! sa Sofia stolt.

- Ja, verkligen!

- Den där fiolen är det ända som han har kvar från sin riktiga familj, sa hon ledsamt.

"Anghels riktiga familj?" tänkte jag.
Jag hade aldrig tänkt på att han hade en annan familj.

- Lever de? frågade jag.

- Nej, de dog och då adopterade vi honom. Det var hans mamma, pappa och lillebror.

"Har Anghel haft en lillebror?" tänkte jag sorgset.
Jag kunde inte ens tänka mig hur ledsen han hade blivit.