Blood Lover

=9=

Varulven tog hårt i min armled och drog upp mig från marken. Han höll kniven mot min hals med sin ena hand och mina händer var fast i hans andra.

- Kämpar du emot, sa varulven till Anghel, så dör hon.

Han ställde sig snabbt upp och sträckte fram händerna till varulvarna. De höll i honom hårt och han kämpade inte emot.

- Men å andra sidan, sa varulven till mig, så är du ju också inblandad.

Han tog upp armen och skulle precis hugga mig. Anghel lyckades komma loss och högg snabbt varulven (som höll i mig) i ryggen. Han släppte mig och Anghel tog tag i mig. De andra varulvarna blev så rädda att de snabbt sprang iväg.
Anghel kramade mig hårt, det var första gången. Jag kramade honom tillbaka och grät.

- Allt kommer bli bra nu, sa han tröstande, de kommer aldrig tillbaka, jag lovar!

Jag hoppade upp i hans famn och vi lyfte från marken, han flög. Han var ingen fladdermus och han hade inte ens några vingar, han bara flög.

Vinden blåste bort mina tårar och vi landade på balkongen igen.
"Äntligen tillbaka på slottet" tänkte jag och pustade ut.
Jag hämtade snabbt förbandslådan och tvättade Anghels sår. Vladimir och Sofia kom också ut.

- Vad har hänt!? frågade Sofia.

- Jag berättar sen, jag måste se till att han inte mister mer blod, sa jag och lindade bandaget runt hans arm.

Anghels ansikte var blekare än vanligt och jag började bli ännu oroligare.

- Gör det ont i smalbenet? frågade jag.

- Nej, inte längre.

Vi hjälpte tillsammans Anghel att komma i säng. Sofia och Vladimir gick ut ur rummet, fast jag satt kvar bredvid honom på sängen. Jag tog hans hand och bad för honom.
"Snälla, snälla bli bra!" tänkte jag.
Tårarna rann ner för mina kinder igen.

- Nej, Melina, sa Anghel och smekte min kind, allt kommer bli bra.

Jag höll kvar hans hand mot min kind.

- Du... Du får inte dö, sa jag och bröt nästan ihop.

Tårarna bara rann mer och mer.

- Jag kommer inte dö, förra gången var ju värre, sa han, jag tål det här, jag är ju vampyr.

Dem orden hjälpte lite, fast jag var fortfarande orolig. Jag torkade bort mina tårar och log mot honom, han log tillbaka.

- Jag... sa jag sakta.

- Vadå?

Jag skulle berätta att jag älskade honom, men jag hade inte tänkt så mycket på det.

- Det var inget, svarade jag, få lite sömn nu.

Jag gick snabbt in på mitt rum och la mig i sängen.
"Älskar jag honom?" tänkte jag om och om igen.
Många frågor flög in i mitt huvud.
"Kan jag älska en vampyr?, Älskar han mig?, Kan jag bli vampyr för att vara med honom, som i böckerna?, Kommer han hata mig om jag berättar?" tänkte jag förvirrat.