Blood Lover

=10=

Jag vaknade på morgonen, för en gångs skull. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag gick ner i köket där mobilen hang på väggen. Jag ringde mamma.

- Hålla, vem är det? svarade hon.

- Hej mamma, det är jag.

- Åh Melina, hur har du det? frågade hon glatt.

- Jag har det bra, svarade jag glatt.

Det var så skönt att få höra hennes röst igen.

- Vad har ni gjort? frågade jag henne nyfiket.

- Vi har hälsat på ett sjukhus här nere och hjälpt till, det är många som behöver hjälp. Vad har du gjort?

- Jag har besökt staden och haft det jättebra, sa jag ärligt.

Jag berättade ju såklart inte om Anghel och hela "vampyr grejen", då skulle hon ju bli jätterädd.

- Jag måste gå nu, tiden är ute om några sekunder, sa jag.

- Okej hejdå, vi älskar dig.

- Jag älskar er med, hälsa till pappa! sa jag innan jag la på.

Jag vände mig om och gick upp. Jag knackade på dörren till Anghels rum.

- Kom in, sa han.

Jag gick snabbt in, för att inte riskera att släppa in något som helst solljus, fast hela hallen vid Anghels rum var släkt.

- Hur mår du? frågade jag oroligt.

- Nästan helt bra.

- Åh, vilken bra nyhet! sa jag glatt, men jag ska gå och lägga mig nu, så jag kan vara uppe med dig inatt.

Jag ställde mig upp och skulle precis gå ut när jag hörde honom säga:
- Tack... Jag skulle inte klarat det här utan dig.

- Det var så lite, svarade jag glatt.

Det var det finaste han hade sagt till mig, jag blev väldigt glad.

När jag vaknade på kvällen var klockan 9, den tiden jag brukade vakna. Jag gick till Anghels rum och knackade på, fast ingen svarade. Jag gick in och såg att han inte var där.
"Är han redan frisk och uppe?" tänkte jag förvånat.
Jag antog att han kanske bara var på badrummet och gick tillbaka mot mitt rum. Då hörde jag den vackra fiolen spela igen. Jag gick sakta in i rummet Anghel brukade spela i och där stod han. Han slutade så fort jag kom in.

- Nej, sa jag, sluta inte.

Han stängde ögonen igen och fortsatte spela. Det var en lugn och vacker melodi, som påminde mig om sommaren av någon anledning.
Jag stängde också ögonen och lyssnade noga, den var till och med vackrare då. Jag föreställde mig en sommaräng fullt av blommor och en måne som lyste starkt. Då slutade han.

- Det får räcka för idag, sa han.

- Är jag din vän nu? flög det helt plötsligt ut ur min mun.

- Ja, såklart.

Han log mot mig och jag rodnade.
Jag tyckte att det var ett perfekt tillfälle att berätta för honom hur jag kände.
"Kom igen nu Melina, om inte nu, när då?" tänkte jag.