Blood Lover

=8=

Jag vaknade och satt i en mörk skog. Jag var bunden med rep runt ett träd.
"Vad är det som händer?" tänkte jag förvirrat.
Då såg jag varulven som hade attackerat Anghel förut. Han stod mitt framför mig. Han stirrade hotfullt på mig och morrade.

- Släpp mig! sa jag i panik.

Han skrattade högt. Det var det hemskaste skrattet jag någonsin hört. Det lät som en varg blandat med en galning.

- Ta det lugnt, sa han listigt, Anghel kommer snart för att rädda dig.

- Han är starkare och bättre än dig! skrek jag nästan.

- Haha, vi får väll se.

Då såg jag Anghel komma gående bakom honom och han såg honom inte.
"Distrahera varulven!" tänkte jag snabbt.

- Snälla, du får inte skada honom, bad jag till varulven.

- Frågan är om jag skadar dig, så var tyst!

Då tog Anghel ett strypgrepp på honom bakifrån och höll en kniv över hans bröst.

- Några sista ord? sa Anghel.

"Ja, han kommer rädda oss!" tänkte jag glatt.

- Ja, du... Förlorar! sa han och sparkade Anghel hårt på smalbenet.

Anghel föll ihop på marken.

- Nej, Anghel! skrek jag.

Varulven rev Anghel hårt på armen. Såret var djupt och det droppade ner blod på gräset. Sen lät han honom ligga där.

- När solen går upp blir han till aska! sa varulven ont, så sig farväl.

Jag ville inte att Anghel skulle dö, det var det sista jag ville!

- Anghel... grät jag fram.

Tårarna rann och rann, jag kunde inte stoppa det.
Då såg jag hur Anghel sakta ställde sig upp och gick mot honom, han såg ganska svag ut.

- Jag måste säga, att du överlistade oss, sa jag till varulven för att distrahera honom.

- Va? sa han förvånat.

- Ja, det är inte alla som är så smarta som dig.

- Du behöver inte fjäska, jag dödar dig snart ändå, svarade han elakt.

Då stack Anghel kniven hårt i Varulvens rygg, han föll ihop på marken.

- Hur... Hur kunde du överleva!? sa varulven svagt.

Det var hans sista ord.
Anghel skar snabbt upp repen och jag var fri.

- Hur är armen, gör det inte ont? frågade jag förvånat.

- Jo, men vi måste flyga tillbaka nu, sa han och bet ihop.

- Flyga? frågade jag förvånat.

- Ja, jag är ju vampyr.

Men vi hann inte. Helt plötsligt kom det minst fem stycken varulvar springande och omringade oss.
Jag hoppade snabbt upp i Anghels famn.

- Flyg! sa jag.

- Jag, jag kan inte... Det gör för ont...

Anghel föll ihop på marken igen.

- Nej, Anghel! sa jag, vi klarar det här!

Jag kramade honom hårt.

- Lämna mig inte, sa jag gråtandes.

- Åh, så rörd man blir, sa en varulv och flinade.

De närmade sig oss sakta. Alla morrade och såg väldigt arga ut.

- Ni dödade honom, vår ledare, sa en annan varulv hotfullt.

"Vad ska vi göra nu!?" tänkte jag.