Blood Lover

=12=

Jag gick emot mitt rum, det var morgon och jag skulle gå och lägga mig. Sofia stod just och knackade på min dörr när jag skulle in.

- Godmorgon Sofia, sa jag.

Hon vände sig snabbt om och log mot mig.

- Din familj kommer och hälsar på imorgon natt! sa hon glatt.

- Va? sa jag förvånat.

Jag tyckte först det skulle bli kul, men sen kom jag på vad som kunde hända om de fick reda på att Anghel var en vampyr. Om de fick reda på det skulle jag säkert aldrig få se honom igen.

- Vad kul! ljög jag.

- Ja, jag ser fram emot att träffa dem igen! Men få nu lite sömn, det blir en lång natt.

Nästa kväll vaknade jag klockan 10. Jag sminkade mig och klädde på mig. När jag precis hade fått på mig alla mina kläder knackade det på min dörr.

- Kom in, sa jag.

Det var Anghel som kom in.

- Hej, jag hörde att dina föräldrar kommer inatt? sa han.

- Ja, de är kvar tills på Söndag. Kom ihåg att absolut inte visa för dem att du är en vampyr.

- Nej, det ska jag såklart inte. Ta det lugnt, sa han, det kommer att gå bra. Ska vi berätta att vi bara är vänner eller?

- Ja, annars blir min pappa tokig, skämtade jag.

Klockan blev snabbt 12 och deras bil rullade in på gården. De knackade på porten och butlern öppnade. Jag sprang snabbt fram till dem och kramade dem. Jag märkte att de hade blivit mörkare i hyn.

- Jag har saknat er! sa jag glatt.

- Vi har saknat dig med gumman, sa mamma och log.

Pappa sa bara hej, som vanligt.
Vladimir och Sofia hälsade också på dem.

- Men vem är du? frågade mamma Anghel.

- Jag är Anghel, Vladimir och Sofias adoptivson, svarade han artigt och skakade hennes hand, trevligt att träffas.

- Nämen vilken gentleman, skojade mamma.

Hon var så pinsam...
Jag visade dem runt i hela slottet, de tyckte det var väldigt fint.

- Vi måste berätta en sak Melina, sa pappa till mig.

- Vadå?

- Nej, sa mamma, det kan vänta.

- Jo, jag vill veta! sa jag nyfiket.

Jag hoppades de skulle säga något roligt.

- Vi åker inte tillbaka till Thailand på söndag, berättade pappa, vi vill att du följer med oss hem.

Jag kollade förvånat på dem.
Menade de verkligen allvar?
Jag ville inte åka! Då skulle jag ju behöva lämna Transsylvanien, där jag kände mig som hemma och Anghel, som jag älskade.

- Va? Nej! sa jag.

- Men gumman, vi måste, sa mamma, det går inga flyg hem mer i sommar.

- Kan jag inte åka efter sommaren då?

- Nej, då missar du skolan, sa pappa.

Jag ville ju stanna kvar, mer än något annat!

- Kan jag inte börja i skolan här då? bad jag dem.

- Nej, varför vill du så gärna vara kvar här? frågade mamma förvånat.

- Jag älskar Ang... Jag menar Transsylvanien!... flög det ur mig.

- Ang vadå? sa mamma, Anghel?!

"Åh, nej! Vad ska jag säga nu?" tänkte jag oroligt.