Blood Lover

=6=

Anghel ramlade snabbt ihop. Hans bakhuvud blödde och det rann ner för hans hals.

- Sitt stilla där, jag hämtar förbandslådan! sa jag snabbt och sprang in.

Jag hämtade den snabbt och sprang ut på balkongen igen. Jag tog ut blött papper och försökte torka bort blodet från hans hals.

- Hur ont för det? frågade jag oroligt, från en skala 1-10.

- Jag vet inte, 10 kanske...

Jag lindade bandage runt hans huvud, ganska hårt.

- Är det bättre nu? frågade jag.

- Ja, tack.

Jag hjälpte honom att ställa sig upp och att gå till hans rum. Han lutade sig mot min axel och vi gick sakta.
När vi hade kommit in i hans rum la han sig på sängen. Jag la ett täckte över honom.

- Du får inte röra mycket på dig, då kan du få en hjärnskakning, berättade jag allvarligt.

- Är någon av dina föräldrar doktorer? frågade han.

- Ja, mamma.

Jag undrade verkligen varför varulven hade attackerat honom.

- Varför attackerade han dig? frågade jag.

- För att varulvar är onda, lita aldrig på dem!

Det var inte ett sådant svar jag ville ha, men det fick räcka. Jag trodde inte riktigt att det var hela sanningen.

- Men var inte rädd, sa han, de kommer inte tillbaka på ett långt tag.

- När de kommer tillbaka då? frågade jag lite oroligt.

- Då kommer jag skydda dig.

"Då kommer jag skydda dig?" tänkte jag om och om igen.
Varför ville han skydda mig?

Nästa natt vaknade jag tidigt. Klockan var 9 på kvällen och då märkte jag att jag låg bredvid Anghel i hans säng. Han låg där och sov som en ängel, fridfullt och vackert. Vi hade somnat natten innan, när vi pratat.
Jag gick in i mitt rum och tittade mig i spegeln. Mitt smink var utsmetad från natten innan och mitt svarta hår var ruffsigt. Jag sminkade om mig och borstade håret. Sen gick jag in till Anghel igen. Han hade vaknat. Han låg fortfarande i sängen och såg nyvaket på mig.

- Hur mår du? frågade jag honom och satt mig bredvid på sängen.

- Bättre, jag är inte yr längre.

- Det är ett gott tecken på att det läker, berättade jag, vet Vladimir och Sofia om att du blev skadad?

- Ja, de kom in idag och jag berättade för dem.

Det var en lättnad, för då behövde jag inte tänka på hur vi skulle berätta det för dem längre.

- Vill du ha något att äta eller dricka? Ett glas vatten? frågade jag.

- Nej, jag orkar inte.

- Du måste ju få i dig något, sa jag lite oroligt.

- Okej, kan du ta ner den där flaskan åt mig? sa han och pekade på en flaska i hyllan framför sängen.

Flaskan var guldig och det stod "blod" på den. Jag tog den snabbt och ställde den på hans nattygsbord.