Blood Lover

=15=

Vi stod utanför huset samma natt, när det var fullmåne. Han skulle bita mig, så vi kunde vara tillsammans för alltid.

- Är du verkligen säker på det här? frågade han mig en sista gång.

- Ja, är du? sa jag.

- Ja, självklart.

Han böjde sig sakta över min hals och bet mig. Det kändes nästan som två knivar trycktes in i min hals, men det var det värt. Han kollade upp mot mig igen. Jag kände mig kallare och jag hade fått mina huggtänder, utan att jag ens märkt det. Han kysste mig länge. Äntligen skulle vi få vara tillsammans för alltid!
Helt plötsligt hörde vi en bil komma körande. Det var Vladimir och Sofias bil som rullade in på gården. Ur den klev mina föräldrar ut.

- Vi har varit så oroliga för dig! sa mamma gråtandes.

- Hur kunde ni hitta oss? frågade jag förvånat.

- Du har en GPS i din mobil, sa pappa, även fast den inte har täckning.

Pappa gick argt fram till Anghel med bestämda steg.

- Det här är ditt fel! Hur kan du bara kidnappa vår dotter så där!? skrek han nästan.

- Pappa, sluta! Han tvingade mig inte, sa jag till honom och höll i Anghels arm.

- Förlåt Sir, sa Anghel respektfullt, men jag älskar er dotter och kommer inte lämna henne.

Mamma sprang fram till mig och kramade mig hårt.

- D-du har ingen puls!? sa hon chockat.

- Jag är en vampyr nu.

Det såg nästan ut som att hon skulle svimma.

- En vampyr!? sa hon ännu mer chockat.

- Vad har du gjort med henne!? skrek pappa åt Anghel.

- Det var mitt val! sa jag, Anghel varnade mig flera gånger.

Mamma och pappa kollade bara chockat på oss, utan att säga något på ett långt tag.

- Jag älskar honom, sa jag, tvinga mig inte att lämna honom. Jag trivs jättebra i Transsylvanien!

- Vi... Vi förstår, sa pappa.

Jag blev väldigt förvånad. Av alla människor, så var det pappa som sa det.
Jag kramade dem hårt.

- Tack för att ni förstår! sa jag nästan gråtandes.

- Såklart, men Anghel, sa pappa, var rädd om vår dotter.

- Självklart Sir.

- Kalla mig inte Sir, kalla mig Robert, sa pappa och log mot honom.

Samma natt åkte de hem. Jag skulle sakna dem, men de skulle hälsa på så ofta de kunde.
Vi kunde flytta tillbaka till slottet och fick bo i samma rum, Vladimir och Sofia var väldigt förstående. Det var bara en sak kvar (trodde jag iallafall), jag skulle lära mig att vara vampyr.