Blood Lover

=11=

Vi gick in på hans rum och satt oss på sängen.

- Anghel... sa jag.

- Ja?

- Jag vill berätta något för dig, sa jag nervöst.

- Vadå?

Jag var nervösare än någonsin och visste inte hur jag skulle formulera det.

- Det är väldigt svårt för mig att säga det, sa jag och bet mig i läppen.

- Vad det än är, så lyssnar jag, sa han lugnande.

Jag tänkte:
"Okej Melina, 1... 2... 3!"

- Jag älskar dig, kom det fram.

- Melina... sa han lite oroligt.

- Ja?

- Det går inte... Vi kan inte... sa han allvarligt.

Det kändes som mitt hjärta krossades.
Han såg hur mina ögon blev blanka av tårar.

- Jag är vampyr, Melina, sa han, det går inte.

- Älskar du mig? frågade jag.

Jag var tvungen att ha ett svar, annars skulle jag "dö".

- Ja Melina, jag älskar dig.

Han kysste mig sakta och jag grät. Jag var inte ledsen och inte glad, jag var bara lättad över att få höra sanningen.

- Jag kommer åldras sakta och du snabbt, berättade han, när du dör har jag nästan hela livet framför mig.

- Finns det inget sätt, typ bita mig eller något?

- Nej. Det är bara en sägen i böcker, det funkar inte, sa han ledsamt.

- Det måste finnas något sätt! sa jag envist.

Han tittade på mig länge och smekte sakta min kind.

- Det är en av sakerna varför jag älskar dig, sa han och log, men flera har försökt i många, tusen år.

- Hur gammal är du då? frågade jag honom.

- 1 678 år.

Jag blev förvånad, han hade levt väldigt länge.

- Jag tror dessutom inte att du vill bli vampyr Melina.

- Varför inte? frågade jag.

- Dina vänner och familj kommer dö, alla kommer dö före dig, du kanske till och med blir så gammal att du är med på jordens undergång, du får aldrig se solljus igen.

- Jag ser solljuset genom månen, det är inget jag behöver se, sa jag, mina föräldrar kommer ändå dö före mig, jag har inga vänner och jag kan vara med på jordens undergång, om jag får vara med dig.

Han log mot mig igen, men inte på ett lyckligt sett.

- Du kommer inte få lugn ro eller komma till himmelen på ett långt, långt tag, sa han.

- Jag bryr mig inte Anghel. Du är den ända jag träffat som jag älskar och som älskar mig på samma sett som vi gör. Jag kan inte leva utan dig, jag kanske kunde förut, men inte nu.

Han kysste mig länge igen, den känslan var obeskrivlig.

- Om det betyder så mycket för dig, så försöker vi hitta ett sätt att få vara tillsammans, sa han.

- Det är en av sakerna varför jag älskar dig med, sa jag lyckligt.