Fuck, how could it be like this...

-7-

Kapitel 7

"Ouch!" gav jag surt ifrån mig. Jag hade vaknat av en stor smäll i huvudet. Antagligen hade jag somnat i bilen. 

Mina ögonlock for upp i chock av dunsen mot huvudet. Jag låg i Williams famn där han gick igenom en lång korridor. Han bar mig antagligen till Richard, för jag tycktes känna igen de överdrivet utsmyckade väggarna. William kollade oskyldigt ner på mig samtidigt som han gick. Att bli buren var något jag absolut inte gillade och i vanliga fall hade jag stretat i mot, men just nu när jag var skadad och trött var det ganska skönt.

"Förlåt för att jag råkade slå i ditt huvud i dörren" flinade William och något sa mig att det visst hade varit med flit. Antingen ville han väcka mig eller så var han sur för något. Det kunde vara lite svårt att veta det ibland. Jag kände William så pass bra att det var svårt att veta när han kände något nytt som han inte brukade göra.

Navid små sprang förbi mig och William för att kunna öppna en av de stora dörrarna i slutet av korridoren. Han bugade mot oss när vi gick förbi och jag kunde inte låta bli att fnittra till. Navid fick mig alltid på bra humör, arg som glad, skadad som frisk.

William hade gått in på Richards stora och även väldigt dyra kontor. Som sagt var han rik och gillade att spendera pengarna han tjänade. William gick fram till soffan som stod där inne och la försiktigt ner mig. Oturligt nog råkade jag vrida mig i precis rätt stund för att slå i axeln i ryggstödet. Ett plågat stön for ur mig och jag grimaserade av smärta.

Richard hade inte kommit in i rummet ännu, antagligen var han och fixade något som vanligt. Amina satt i en fåtölj snett emot mig och såg väldigt fundersam ut. Det var något som oroade henne, vilket gjorde att det även oroade mig eftersom hon inte var den som oroade sig i onödan. Hon bet sig i underläppen och kollade tomt rakt ut i luften. Kanske skulle jag försöka prata med henne nu? Fast hon kanske inte ville att killarna skulle höra. Det var så med oss tjejer ibland. Vissa saker ville vi bara hålla mellan tjej och tjej och inte blanda in några killar.

Jag fortsatte att granska henne tills dörren öppnades och Richard kom in tillsammans med en sköterska. Richards min blev riktigt orolig när han såg mig och hela han blev stel. Jag måste se ut som ett lik eller något om jag kan få honom att reagera på det sättet. Sköterskan kom fram till mig och hukade sig bredvid mig. Hon flyttade lite på axelbandet som höll min topp till rätta och började undersöka mitt sår. Varje gång hon rörde det stönade jag surt till av smärta. I vanliga fall hade jag gett henne en rak höger men jag visste att hon bara gjorde sitt jobb, så allt jag kunde göra var att blänga argt på henne.

"Såret ser bra ut och ni har fått ut kulan så det har inte hunnit bli så  infekterat" sa sköterskan glatt. Genast gick mitt huvud på högvarv. Jag minns inte att de hade tagit ut kulan. En sådan smärtsam sak skulle jag definitivt minnas. Så de hade drogat mig i alla fall?! Hur kunde dem, eller rättare sagt, hur vågar dem?!

"Har ni drogat mig?!" utbrast jag utan att tänka mig för. Jag fick en arg blick från Richard. Vi pratade aldrig om sådana saker i närheten av hans anställda. Men denna gången struntade jag fullkomligt i honom. Jag såg även hur Amina vaknat upp ur sina funderingar och kollade skyldigt på mig. "Hur kunde ni?!"

William som satt på armstödet av soffan vid mina ben, la en av sina händer på min vad. Hans min var allvarlig och jag visste vad svaret jag skulle få var.

"Du vet att du skulle slå ihjäl oss om du var vaken samtidigt som vi gjorde det. Vi hade inget val" började Williams föreläsning. Jag gav honom en sur blick och såg samtidigt hur han öppnade munnen igen. Jag orkade verkligen inte lyssna på hur omogen jag var just nu.