Fuck, how could it be like this...

- 24 -

I en slags mini buss har vi åkt nu i flertal timmar och det känns som om vi är mitt ute i ingenstans. Jag vilar med huvudet lutat mot Williams axel. Han har armen om mig för att göra det så bekvämt som möjligt för mig. Gång på gång slås jag av hur mycket jag saknat min partner.

Inte ett enda vapen har vi någon av oss på oss. Det var av säkerhetsskäl sa Susan. Trots att jag inte känner henne kan jag inte låta bli att lita på henne. Kanske är det för att jag blivit så grundlurad av Cameron och RE?

En svag smärta känns i bröstet varje gång Cameron tar sig in i mina tankar. Jag vet inte vad det betyder med jag gillar inte det. Varje gång känner jag mig förlöjligad och förrådd. Det gör ont, jag ska inte ljuga om den saken. Jag har aldrig känt så här förr och jag vet inte hur jag ska tolka det alls.

Varje gång Cameron dyker upp i mitt huvud försöker jag tänka på annat och oftast slås tankarna över på Amina. I natt hörde jag henne gråta sig till sömn i Navids famn. Hon älskade Aiden och jag tror faktisk han älskade henne. Att ha blivit förrådd av den man älskar måste vara ännu mer hemsk än den känsla jag känner. Jag tycker så otroligt synd om henne och på något sätt ta jag på mig skulden vad som hänt henne. Hade jag inte blivit skjuten och gått i fällan när vi letade efter chefen hade det här aldrig inträffat och Amina hade aldrig träffat Aiden.

Sophia och Jakob sitter tillsammans och de verkar i alla fall ha kommit fram till att de gillar varandra nu. Sophia sover djupt med huvudet lutandes på Jakobs bröst medan han pillar henne i håret. De ser faktiskt ganska söta ut.

Runt omkring minibussen sprider åkrar ur sig även om de är nermejade och nästan bara gegga just nu. Framför oss kan jag se hur en stor militärbyggnad tornar upp sig och jag förstår snabbt att detta är statens högkvarter.

Susan stannar minibussen och hoppar snabbt ut ur den. Hon vinkar ivrigt mot porten och jag ser genom fönstret hur porten börja öppna sig. Hon ger tecken åt oss att komma ut och snabbt är jag på benen för att vara beredd på vad komma skall. Ut genom porten kommer först en bekant person och därefter en person jag saknat nåt otroligt. Matthew kommer först springande och drar in Susan i sin famn. De utdelar en het kyss. Ju närmre Richard kommer bakom desto mer tårar får jag i ögonen. Aldrig trodde jag att jag skulle sakna honom så mycket.

Med ett glädjetjut springer jag fram och kastar mig om halsen på min styvfar. Han kramar om mig hårt trots att han inte är den kramgoa personen. Hans hand klappar mig lugnande över håret. Vi utdelar inga ord utan bara den kramen säger mer än vad tusen ord kan.

Jag drar mig ur kramen och vänder mig mot Matthew. Han tar mig genast i sin famn och jag snyftar ofrivilligt fram. "Jag trodde du var svårt skadad eller död. De vägrade säga vad de gjort med dig" snyftar jag och kramar hårt om min nyfunna bror.

"Cameron lät mig gå med endast en varning. Han gjorde det för din skull Chanel" jag förvånas både över att han använder mitt riktiga namn och att Cameron gjorde något sådant för mig. Och jag hade nästan strypt honom! "Vi kan prata mer om det senare nu måste vi röra på oss"

Jag nickar till svar. Matthew tar Susans hand och börjar gå tillbaka mot byggnaden. Vi möter mängder med soldater på vägen som håller ett noga öga på oss ifall någon skulle vara en fiende. 

Richard visar oss vägen in på vad som liknar ett kontor. Där inne bakom ett skrivbord sitter en soldat fast med en mer utsmyckad uniform än de andra vi har stött på. Jag gissar på att det är han som är den högst uppsatta och som bestämmer här. Han sitter med blicken riktad ner i en massa papper med en djup rynka i pannan. Vad jag kan utläsa från honom så han har problem och försöker lösa dem.