Fuck, how could it be like this...

-17-

"Jag är uttråkad Grace. På riktigt jag har suttit i den här sängen och bara fått ta några enstaka steg på flera dagar" muttrar jag surt från min sjukhussäng. Jag har fått stanna kvar i den för att kunna vara inkopplade till maskiner under nattetid. Allt för att det ska börja tjuta om jag håller på att dö eller något. Varför jag skulle dö? För att Lawrence fortfarande inte har fastställt vad det är för fel på mig. Därför har jag inte heller fått träna och ensam tid får jag ingen heller.

"Det är snart över, om du bara kan ha lite mer tålamod" mumlar Grace fram där hon sitter i en fåtölj som blivit placerad i rummet. Hon har ansiktet vänt nedåt i sitt knä där det ligger en massa papper. Antagligen tråkigt pappersarbete.

"Tålamod. Som om jag har det!" fnyser jag surt. Ett lågt skratt hörs från min kära vän och jag himlar surt med ögonen.

Jag kastar en uttråkad blick mot klockan som hänger på väggen ovanför dörren. Om det är precis som de senaste dagarna kommer snart Amina och Aiden komma in trampandes för att Amina ska göra en grundlig genomkoll av mig. Hon har haft stenkoll på mig sedan testerna och har inte låtit någon ta så mycket som blodtrycker på mig om hon inte har varit med. Hon har hatat testerna minst lika mycket som jag gjort.

Nu i efterhand när vi någon gång haft ensamtid tillsammans så har hon berättat om hur Grace varit ledsen över testerna. Inte heller har hon, precis som Cameron och Aiden, kunnat bestämma något över vad Lawrence skulle utsätta mig för. Hon hade vetat precis vad testerna skulle göra med mig att hon höll sig borta från anläggningen helt och hållet under de dagarna. Jag kan förstå henne. Hon hade väl skuldkänslor, det hade i alla fall jag haft om situationen var ombytt.

Jag följer mönstret i taket med blicken och rullar tummarna med händerna på magen. Jag suckar högt, mest för att störa Grace. Det funkar inte. Men vad hade jag förväntat mig när hon har jobbat ihop med Aiden och Cameron i flertal år. Då är väl högljudda suckar nästan en avslappning.

.........

Tiden går och innan jag vet ordet av det har klockan slagit tillräckligt mycket för att dörren ska smälla upp och Amina ska komma in med ett stort leende på läpparna.

Jag tittat spänt på dörren, bara för att något ska hända. Dörren står tyst och stängd men jag kan tycka mig höra fotsteg komma hitåt. Det är bara det att det är inte endast en persons fotsteg utan det är flertal. Tillräckligt många för att jag inte ska kunna avgöra hur många personer det faktiskt är som är på väg.

Stegen stannar utanför dörren och jag ser spänt hur handtaget trycks ner. Mitt leende stiger och ögonen är smått uppspärrade.

"Du ser ut som ett fån" Grace kastar en retsam kommentar mot mig men jag himlar bara med ögonen. Det skulle hon med om hon blivit tvungen att sitta stilla så här länge utan att göra något.

Dörren öppnas ovanligt sakta och in kommer först Amina. Bara det att hon har inget leende på läpparna. Hon möter inte ens min blick utan kollar ner på golvet med sina händer hårt knutna framför sig. Hennes ansikte uttrycker sorg och jag bara vet att något hänt. Aldrig har jag sett henne så här ihopa sjunken.

Mitt leende försvinner och blir till ett rakt sträck. Jag kollar oroligt på Amina men kan inte läsa av vad som har hänt. Bakom Amina har Aiden och Lawrence kommit in. Aiden ser bister ut och Lawrence går som vanligt inte att läsa av vad han tänker. Jävla stoneface. Hade jag kunna hade jag slagit ut det där pokerfacet själv.

"Vad skönt att se att du mår bättre" Lawrence yttrar sig artigt med helt normal röst. Ingen värme i rösten men samtidigt är den inte heller kall. Den är helt enkelt tonlös.

Amina rör sig mot mig och börjar på den vanliga kontrollen av min kropp. Hon känner och klämmer på mig men vårt vanliga avslappnade snack är borta och utbytt med en stel stämning. Jag släpper henne med blicken och granskar Lawrence.

"Ut med det Lawrence. Jag är trött på att sitta här men du ska fan inte ha någon hemlighet som tydligen berör även mig för mig" min röst är en aning aggressiv och alldeles kall. Jag ser hur Grace granskar oss förvirrat. Tydligen har hon inte heller fått veta vad de andra vet än.

"Jag har kommit fram till vad det var som hände dig den dagen i träningshallen och det har vissa konsekvenser" säger Lawrence fundersamt. Han kastar en blick på Amina bredvid mig.

"Hon är tillräckligt frisk" får hon entonigt fram. Lawrence nickar och möter sedan min blick igen.

"Vi människor har som du vet en livslängd. Den dagen i träningshallen började din gåva känna av sin livslängd. Den visade tecken på att du skulle sluta använda gåvan. När du inte gjorde det var det något i din kropp som gick i lås. Slutade inte du använda gåvan fick gåvan sluta använda dig" börjar han berätta. Jag kollar förvirrat på honom och skakar lite smått på huvudet. Jag förstår inte.

Lawrence ser min förvirrade min och ser ut att tänka efter innan han öppnar munnen igen. "För de flesta av oss är det våra kroppar som har övertaget över vår gåva. Det tecken som gåvan visar är att vi kan bli lite utmattade, men inget farligt. I det fall är det tvärt om. Din gåva har större kapacitet och egensinnighet vilket gör att det är din gåva som har övertaget över din kropp. Den bestämmer hur mycket av gåvan ska användas för att inte ta slut på sig själv, däremot bestämmer du när du ska använda det"

Jag rynkar pannan. Fortfarande lite smått förvirrad. "Så vadå, min gåva har ett slutdatum?" fnyser jag. Det låter ju helt ologiskt.

Lawrence däremot ser bistert på mig och jag förstå att jag gissar rätt. Eller i alla fall någorlunda rätt. "Din gåva går bara att använda i viss mängd, sedan dör den ut"

Jag blir kall i kroppen, kommer jag en dag vara utan min gåva helt? "Så jag blir bara ett tomt skal sedan?" viskar jag fram. Min värsta mardröm finns inom framtiden och jag är rädd. Jag är ingen utan min gåva. Den fyller hela min kropp och ge mig mod och hopp då det börjat tryta.

Amina brister i gråt bredvid mig och jag förstår ingenting. Varför gråter hon. Hon sjunker ner på huk och snyftar tyst för sig själv.

"inte direkt Lo. När din gåva dör så dör även du. Din gåva är din livskraft och utan den finns det inget för din kropp att hålla sig kvar vid" säger Lawrence allvarligt. Jag bara stirrar på honom som om jag sett ett spöke. Jag kommer dö? Jag kommer dö tack vare det jag älskar mest, min gåva. "Därför kommer du inte få använda dig av din gåva mer om det inte är nödfall, så de träningarna är inställda. På det sättet kommer din fysiska träning öka så du har något annat du kan förlita på dig i första hand"

Jag kollar känslokallt på Lawrence. Just nu är jag bara helt tom. Jag vet inte vad jag ska känna eller vad jag egentligen känner. "Vad menar du Lawrence?"

"Du ska ut på uppdrag"