Fuck, how could it be like this...

- 25 -

Jag vaknar till av att jag hör snyftningar. I ren reflex sätter jag mig hastigt upp och kollar granskande runt i rummet. För en kort sekund minns jag inte vart vi är men det kommer snabbt tillbaka. Snyftningarna kommer från sängen bredvid min. Jag ser Amina med svettpärlor i pannan. Hon vrider och vänder på sig i sin säng. Ögonen är hårt stängda. Hon gråter i sömnen.

Jag svänger benen över sängkanten och låter mina bara fötter träffa det kalla golvet. En rysning går genom min kropp medan jag tyst trippar fram till Amina. Jag sätter mig ner på kanten av hennes säng. Min hand placerar jag lugnt och försiktigt på hennes axel. Försiktigt skakar jag på henne för att väcka henne från den oroliga sömn hon befinner sig i.

Hennes ögon slår upp snabbt och hon kollar först skrämt på mig tills hon inser att det bara är jag. "Hur är det Amina?" frågar jag försiktigt. Tårarna fortsätter att rinna nerför hennes kinder och det är tydligt att hon kommer ihåg sin dröm.

"Han svek mig. Han ljög för mig Lo" snyftar hon. Det brister inom mig när jag förstår vad hon pratar om. Hennes hjärta är krossat och nu vet hon inte vart hon ska ta vägen. Jag får svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag drar in henne i en kram.

"Aiden är inte värd dina tårar" viskar jag mjukt till henne.

"Jag trodde han älskade mig" snyftar hon vidare.

"Han älskar dig Amina". Jag har sett hur han har tittat på henne. Att han älskar henne går inte att ta miste på.

"Varför svek han mig då?" jag känner hur min axel börjar bli blöt av hennes tårar och jag kramar bara hårdare om henne. Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat men jag förstår att det måste göra fruktansvärt ont för henne.

"Jag vet inte Amina, jag vet inte" suckar jag tungt. Hade jag vetat hur han hade tänkt så hade jag sagt det till henne, men nu så har jag verkligen ingen som helst aning.

Amina drar sig ur kramen och lägger sig ner i sängen igen. Jag ser hur hon har svårt att hålla ögonen öppna. Försiktigt bäddar jag om min vän och ser hur hon dras in i en sömn igen och jag kan bara hoppas att Aiden håller sig borta från hennes drömmar.

Suckandes går jag tillbaka till min egna säng. Mitt huvud är klarvaket och att somna om finns inte på kartan. Jag bestämmer mig för att gå och träna. Jag är mycket mer utvilad idag än vad jag var igår. Kroppen känns helt återställd.

Snabbt drar jag av mig kläderna jag har på mig och sätter på mig ett par träningstajts och ett träningslinne tillsammans med lite bekvämare gympaskor. Jag knyter en kofta runt midjan ifall jag skulle frysa och beger mig sedan ut ur rummet. Tyst stänger jag dörren efter mig med en sista blick på Amina som sover tungt.

Jag möter inte en enda själ på väg till träningshallen vilket är väldigt skönt. Att kallprata med någon just nu är jag inte särskilt sugen på.

........

Inne i träningshallen är det precis lika lugnt och skönt som det har varit ute i korridorerna. Jag tar ett hopprep från ena väggen och börjar genast att värma upp. Det tar inte lång tid innan jag kan gå bort till en av boxningssäckarna.

Jag andas djupt och omsluter mig av ett djupt fokus. Slag efter slag träffar säcken och snart börjar en dunkande smärta sprida sig i mina händer. Inte heller då slutar jag. Istället byter jag ut några slag mot sparkar.

Gång på gång testar jag olika positioner, sparkar och slag. Jag tänker få ut maxat av träningen och ska bli bättre. När dagen kommer då vi faktiskt kommer möta RE vill jag vara hundraprocentig och tänker inte släppa förbi någon. Jag ska slå Cameron.

Mitt i mina slag stannar jag förskräckt upp. Vad var det nyss som for igenom mitt huvud? Jag flämtar efter luft. Svetten rinner ner för min panna och rygg. Mina andetag är hackiga. Ansträngda.

Cameron.

Idiotiska, själviska Camon

Jag hatar honom

Samtidigt dunkar en ihålig känsla i mig.

Jag blir arg på mig själv, eller nej, rent ut sagt ilsken. Varför känner jag så här?! Han sårade mig! Jag har inga känslor för honom. Jag tycker inte om honom. Jag hatar honom! Nej det gör du inte.

Mina slag och sparkar mot säcken blir hårdare och hårdare. De går i rasande tempo.

En hand läggs på min axel och jag reagerar reflexmässigt. Jag snurrar runt och tar tag i handen. Jag gör ett försök till att fälla personen men misslyckas. Till min förvåning drar personen mig intill sig istället för att fälla mig till marken. Det är då jag upptäcker att det är Matthew som står och håller mig i sin famn.

Jag försöker lugna mig och det är inte förrän nu som jag märker att tårar rinner nerför mina kinder. Jag torkar ilsket bort dem. Matthew håller mig hårt i sin famn samtidigt som han lugnande stryker mig över ryggen.

"Du skulle skadat dig själv om du fortsatte så" mumlar han mot min hårbotten. Jag försöker lugna min andetag. Andas in, andas ut. Jag måste få kontroll över min kropp, mina känslor. "Vad händer Chanel?"

Mitt riktiga namn på hans läppar får det att gå rysningar i genom kroppen. En familjär känsla omsveper mig och jag kramar först nu tillbaka.

"Han sårade mig" mumlar jag fram. Jag behöver inte vara orolig för att Cameron inte ska höra mig. Hela hans uppmärksamhet är riktad mot mig.

"Cameron" viskar han fram? Hans röst är full av hat. Sakta nickar jag. Något säger mig att Matthew hatade Cameron redan innan och att det inte blev bättre nu. Att Matthew är glad över att få kontakt med mig, sin syster har han visat flertal gånger. "Får jag någonsin tag på honom, så lovar jag dig Chanel, att han ska få betala för allt han gjort. För att han sårat dig"

........

Dagarna går och vi alla genomlider dem på automatik. Vi tränar, äter och sover. Några av oss är ibland iväg på möten för att få reda på vad som händer och hur läget ligger till. Hittills har det inte varit några nyheter.

Ibland får jag väcka Amina från hennes oroliga sömn och trösta henne efter vad Aiden gjort. Hon är fortfarande lika förkrossad som när vi kom hit och det gör lika ont varje gång jag ser hur dåligt hon mår.

Navid och William tränar på för fullt. De båda är fullt inställda på att skydda mig och Amina för att inte förlora oss en gång till. Även om jag gång på gång hävdar att jag inte behöver deras beskydd. William brukar bara avfärda mig då med att jag är trångsynt.

Richard bevakar oss noga. Han hjälper oss att lägga upp träningspass för att få ut så mycket som möjligt av träningen. Han stöttar och håller oss lugna. Känslan är nästan precis som förr.

Jag och Matthew har kommit varandra närmre och spenderar mycket av vår lediga tid tillsammans. Även Susan är en okej person. Väldigt trevlig och omtänksam. Hon har lagt om sår på mig flertal gånger under dessa dagar när Amina inte varit i närheten.

Jacob och Sophia håller sig på sin kant men har än så länge inte kastat något ont öga på oss. Jag har försökt prata med Sophia och få upp vår kontakt igen. För trots allt så saknar jag henne. Hon är en lättsam och härlig person som man kan släppa loss med. Hon har dessvärre avböjt mina uppmaningar om att umgås varje gång. Och det smärtar mer än jag trodde att det skulle göra.

Just nu går vi alla bara och väntar på att något ska hända. För att vi alla börjar bli uttråkade går inte att ta miste på.