Fuck, how could it be like this...

-8-

Kapitel 8

"Det är som om mannen gått under marken!" stönar Navid frustrerat. Vi har letat efter någon sorts information om Jacobs chef nu i två hela dagar. Men ingenting användbart hade vi hittat. Han var spårlöst borta. Givetivs hade Jacob och Sophia gjort sig av med sina telefoner så vi kunde inte spåra samtal till chefen via dem. Just nu såg det helt enkelt lönlöst ut. I alla fall genom Navids ögon som verkligen inte hade något tålamod till förarbetet i vårt jobb. Det var tur att han inte arbetade själv. Han skulle tagit allt för stora risker bara för att han inte orkade leta information tillräckligt mycket för att fastställa saker och ting.

Amina sitter timme ut och timme in för att göra allt hon kan för att hitta information. Hon är trots allt den som kan göra mest i det hela. Vi andra kan bara höra oss runt efter information då ingen av oss är särskilt bra på datorer. Vi tänkte försöka skugga Jacob men kom fram till att det vore en för stor risk. Efter Tylers död skulle han vara ännu mer vaksam och skulle aldrig besöka sin chef inom det närmsta.

"Navid, du har bara väldigt dåligt tålamod" suckade Amina från sin dator där hon som vanligt höll på för fullt. Jag stönade till av tristess då det inte fanns något för mig att göra för tillfället. Jag var bäst ute på fält, inte här som sagt. Jag la mig ner på soffan inne i Richards kontor där vi för det mesta tillbringade vår tid i sökandet. De andra satt runt omkring förrutom William som satt här med mig i soffan. Jag bredde ut mig och placerade mina ben i Williams knä för att göra det mer bekvämt för mig själv.

"Vi borde hitta på något ikväll. Vi vet ju aldrig hur lång tid det tar innan vi får fram någon information om mannen" började jag fundera högt. Jag såg hur William kollade ogillandet på mig, i vetenskap vart det här skulle sluta. "Vi borde gå ut och ha kul! Festa! Detta kanske är vår sista kväll innan allt drar igång på riktigt och då får vi inte göra något kul på evigheter!" argumenterade jag från där jag låg.

"Går ni, jag stannar här" mumlade Amina från sin dator utan att ta blicken från den.

William blängde på mig och jag visste vad han tänkte. "Du borde verkligen inte gå Lo. Det kan vara folk som är ute efter dig" försökte han få mig att ändra mig. Jag himlade bara med ögonen åt honom.

"Det är alltid folk ute efter mig. Jag ska gå. Sedan är det upp till er om ni vill följa med eller inte" fnös jag och la armarna i kors över bröstet.

Will suckade irriterat. Han visste att det inte var någon ide att försöka få mig att ändra mig. Hade jag beslutat mig för något så var det så det skulle vara med. "Navid, följ med henne och ha henne under uppsikt" Beodrade han vår vän. Navid lös upp glatt över att få komma iväg och göra något annat.

Navid reste sig glatt upp ur fåtöljen han satt i och drog upp mig ur soffan. "Kom igen! Jag vet en fest och du har bara nån timme att göra dig i ordning innan vi drar!" skrattade han glatt och började dra mig ut ur rummet. Det här skulle bli en kul kväll då jag kunde dricka och för tillfället glömma allt.

-----

Musiken dunkade inom mig och alkoholen hade gjort sin verkan. Jag var glad och lycklig och fylld av energi. Jag tänkte göra detta till en oförglömlig kväll!

Det var massvis med folk här, och de flesta var nog rätt så påverkade av all alkohol de hällde i sig. Många ungdomar befann sig på en större yta och dansade i takt till musiken som dunkade. Några andra befann sig i köket där det fanns tillgång till dricka.

Navid stod borta vid en av väggarna och pratade med några andra killar. Han var nykter så vitt jag vet. Under hela hans samtal kunde jag se hur han kastade vakande blickar på mig. Han tog sin uppgift av William på största allvar. Killarna han stod och pratade med verkade också se hans blickar mot mig men tolkade dem på ett helt annat sätt, de idioterna. Jag såg att varje gång jag kastade en blick ditåt så började killarna tjoa och boxas lekfullt på Navid. Jag kunde bara skaka på huvudet och skratta åt dem. Om de ändå visste vilka vi var och vår relation till varandra.