Fuck, how could it be like this...

-21-

"Du sköt honom!"

"Du höll på att strypa mig!"

"Det hade jag inte gjort om du inte skjutit honom!"

Cameron stirrar ilsket på mig. Hans ögon riktigt skjuter blixtrar mot mig och hade blickar kunnat döda så hade jag varit död för längesen. Jag själv ser nog ungefär likadan ut. Min kropp riktigt kokar av ilska och jag knyter mina händer hårt för att behärska mig från att hoppa på honom än en gång. Lawrence står och pratar lugnt med Aiden på andra sidan av hans kontor. De låter oss ta ut vår ilska på varandra tills vidare.

"Du slog mig medvetslös!"

"Du drog till oss uppmärksamhet!"

"Bara för att du sköt min bror!"

Jag ser hur Cameron tar djupa andetag för att behärska sig. Jag står och skakar av frustration. Jag har aldrig varit såhär arg förut. Jag blickar ilsket in i hans ögon. Och hade han inte varit så arg och att hans ögon hade varit fulla av ilska hade han till och med haft rätt fina ögon.

"Lo, du ska föreställa en professionell seriemördare! Och du låter en sådan liten grej komma emellan dig och ditt uppdrag!" fräser han ilsket på mig.

Jag fnyser argt. "Liten?! Kallar du att få reda på att du har en bror en liten grej?! Jag har levt hela mitt liv i tron på att jag var ensambarn!" väser jag hotfullt. Jag känner hur ilskan blir svårare och svårare att kontrollera. Jag bryr mig inte om de fick någon information eller inte. Jag vet inte ens vad de skulle ha informationen till eller vad det var för information. Allt jag bryr mig om är om min bror lever eller inte! Men Cameron den idioten vägrade svara på min fråga och Grace smet iväg innan jag hann få tag i henne. Hon fattar nog att jag fortfarande är arg på henne sen incidenten i flygplanet.

Cameron öppnar munnen för att återigen skälla på mig när det knackar på dörren in till kontoret. Aiden tränger sig emellan det lilla mellanrummet som finns emellan mig och Cameron. "Ni är arga på varann och ändå klänger ni nästan på varandra" fnyser han irriterat i förbi farten. Jag kan inte annat än att blänga på honom som svar. Det är inte tillfälle för hans retsamma kommentarer. 

Han öppnar dörren och Amina uppenbarar sig. Han drar försiktigt henne intill sig och kysser henne lätt på kinden. Jag fnyser högt och Cameron bara blänger på mig. "Du är bara avundsjuk Lo" driver Aiden med mig borta vid Amina. Amina ler till svar mot Aiden innan hon riktar blicken mot mig. Jag hör hur hon suckar tungt.

"Kom Lo, du ska till träningssalen" suckar hon och inväntar en reaktion från mig. Istället får hon en reaktion från Cameron.

"Vi har inte pratat klart här än" väser han argt fram.

Amina ignorerar hans arga ton och kollar bara på honom med en uttråkad blick. "Ni lär inte komma någonstans heller om hon ska fortsätta vara så där arg" fnyser hon och vänder sig om och marscherar ut ur rummet. Jag flinar triumferat åt Cameron, för Amina har helt rätt. Jag ger inte med mig när ilskan kokar i min kropp. Mitt triumferande flin får precis den effekt jag vill på Cameron och jag ser hur han knyter nävarna hårt för att behålla det så kallade lugnet han har.  Med andra ord, han försöker att inte hoppa på mig. 

.........

Jag riktar ett hårt slag mot slagsäcken framför mig. Tätt efter kom slag nummer två och så fortsatte det. I hastigt tempo riktade jag in mina slag mot slagsäcken. Svetten började tränga sig fram i pannan och små hårstrån slapp ur mina strama hästsvans.

Amina satt på golvet borta vid väggen och höll ett vakande öga på mig samtidigt som hon höll på med några papper i knät. Inne i salen befann sig även Grace som då och då kastade sorgsna blickar mot mig. Hon var tydligen ledsen över att ha ljugit och lurat mig.

Jag hade struntat i att ta på mig handskar så mina händer började bli röda mer och mer så jag tillslut även fick använda mig av sparkar mot säcken.

Jag hörde i bakgrunden hur dörren in till träningssalen öppnades men la ingen notis till det. Istället fortsatte mina slag i rasande tempo.

"Rör mer på fötterna så får du bättre flyt i dina sparkar" den mest irriterande rösten fyller den tysta träningssalen. Irriterat kastar jag en blängande blick bak mot Cameron som kommer gående mot mig. Jag fortsätter sparka och slå utan att ge Cameron någon mer uppmärksamhet.

"Ner med armbågarna så slipper du använda så mycket kraft och ändå får samma resultat"

Jag tar ett djupt frustrerat andetag för att inte bli arg igen. Han beter sig som om ingenting har hänt. Som om bråkat vi hade tidigare inte ens har ägt rum. Jag känner hur ilskan börjar bubbla inom mig återigen. Lika svårt som tidigare att kontrollera.

"Kan du låta mig vara någon gång!" skriker jag ilsket på honom. Hårt knyter jag mina händer för att inte slå till honom av ren frustration.

Jag ser hur ilskan glimtar till i Camerons ögon. Jag har vänt mig om och stirrar honom numera vansinnigt in i ögonen.

"Ha inte den tonen mot mig! Jag är din chef!" väser han argt.

"Du sköt min bror!" skriker jag argt. Jag ser i ögonvrån hur Amina och Grace stannat upp med det de håller på med och kollar på oss oroligt. Beredda på att få ingripa ifall vi ger oss på varandra. Även några andra högre uppsatta tränar här inne och håller ett vakande öga på oss.

"Du hindrade oss från att få den information vi behövde!"

"Jag fick nyss på reda på att jag hade en bror. Vad skulle jag gjort?!" snäser jag argt och andas häftigt.

"Varit professionell!" Cameron kokar numera även han av ilska men verkar ändå ha lättare för att kontrollera sig än mig.

"Du sköt min bror! Jag vet inte ens om han lever! Du är en hemsk och grym människa!" skriker jag av ren frustration. Tårarna börja rinna ner längs med mina kinder av ren ilska. Jag ser hur något glimtar till djupt in i Camerons ögon. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var någon form av medkänsla.

Mina ord verkar träffa honom på en svag punkt och med en snabb rörelse trycker han upp mig mot väggen. Hans ögon är svarta av ilska och han håller hårt mina armar ovanför mitt huvud. Hans kropp trycks mot min för att hålla mig kvar vid väggen.

"Han lever" viskar Cameron hotfullt fram. Hans ansikte är bara några centimeter från mitt och jag kan känna hans andetag träffa mig i ansiktet i samma veva som han säger klart orden som träffar mig som ett slag i ansiktet.

Jag svarar honom inte utan stirrar bara upp i hans mörka ögon med tårar rinnande ner för mina kinder. Hans ansträngda andetag träffar mig gång på gång i ansiktet. Jag ser hur han kollar granskande på mig och hans blick flyttas hela tiden mellan mina läppar och ögon.

"Du är hemsk" viskar jag hest fram. Hans ögon blir svarta återigen och jag ser hur han tar ett djupt frustrerat andetag.

Han svarar inte utan istället gör han något fullkomligt oväntat. Han pressar sina läppar hårt mot mina. Förvånat spärrar jag upp ögonen men sluter dem snart. Jag hinner inte tänka förrän jag kommer på mig själv med att besvara den hårdhänta kyssen.

Och jag gillar det. 

------

OMG sitter och fnittrar som en liten flicka här.

Vad tycker ni? Vad tänker ni? Era reaktioner?

kram