Fuck, how could it be like this...

-10-

Kapitel 10

Jag såg dörren med vårt nummer på dyka upp framför oss. Hotellet var tyst och än hade inte alla gäster hunnit återvända hit efter galan. Det var det närmsta hotellet och befann det sig en massa yrkesmördare här utöver oss var vi tvungna att få iväg alla gäster innan något hände.

Med pistolen i min hand och en sista blick på William och Cameron bakom mig tog jag satts och sparkade in dörren. På bara nån sekund hinner jag ta in situationen framför mig. Där efter agerar jag och springer snabbt in och fram till Amina som ligger orörlig vid väggen. Hela rummet är i en ända röra och en massa möbler är sönder. Jag lokaliserar Navid borta vid ett fönster. Han sitter lutad mot den och flämtar av smärta.

Jag hukar mig ner bredvid Amina och känner snabbt efter hennes puls. Den finns där och jag kan tillåta mig att pusta ut för en kort sekund. "William, ta hand om Amina så hjälper jag Navid" får jag fram samtidigt som jag reser mig och tar mig fram till min andra vän vid fönstret.

"Vad hände Navid?" frågar jag samtidigt som jag knäpper upp skjortan han har på sig. Han andas häftigt så fort jag nuddar vid hans revben. Hela sidan är blå och jag befarar att han fått något brutet, eller i alla fall en riktigt hård smäll.

"Amina skrev att hon ville att jag skulle komma hit. Hon var rädd Lo. Amina är aldrig rädd. Jag kom snabbt hit och såg att rummet var i ett ända kaos. Jag hann inte reagera förrän jag blev hårt slagen i ryggen och föll framlänges mot fönstret. Det var två män. Den ena gick runt i rummet medan den andra fortsatte att sparka mig" suckar han och kollar plågsamt upp på mig.

"Du behöver en riktig undersökning. Lägg armen om min hals så hjälper jag dig upp" säger jag strängt. Navid nickar och biter ihop när jag börjar dra upp honom. Hans grepp om min nacke är hårt men jag kan inte klaga. Min vän har så mycket mer smärtor.

"Du Lo, vi måste ut. Nu!" Camerons röst hörs från andra sidan av rummet. Jag kollar upp på honom och ser att han pekar på något. Sprängmedel och en klocka. Tre minuter och tiden tickar på.

"Will, för ut Amina nu! Cameron hjälp mig med Navid!" ropar jag ut orden och tillsammans börjar vi ta oss mot dörren. Cameron sluter upp vid Navids sida och hjälper till att stötta honom. Vi tar oss förbi ett bord där ser jag Aminas dator ligga. Jag kan inte låta bli, utan roffar åt mig den i all hast innan vi tar oss ut ur rummet. Med snabba steg tar vi oss mot utgången som tur bara är en våning ner.

Så fort vi lyckas komma ut genom dörren tar jag ett djupt andetag av den friska luften. Vi klarade det, vi tog oss ut levande. Min glädje över det varar inte länge. För med ett öronbedövande ljud hörs explosionen och vi kastas framåt. Jag känner hur jag dras iväg från Navids grepp och träffar marken hårt. Mitt huvud slås i och jag känner hur allt flimrar framför ögonen. Yrseln bedövar mina tankar och jag ser bara hur allt snurrar när jag försöker resa mig. Det går inte utan jag faller bara till marken igen. Denna gången blir jag liggande.

Jag känner efter ett tag hur någon tar tag under mitt knäveck och om min rygg och lyfter upp mig i sin famn. Jag öppnar försiktigt mina ögon och ser genom all yrsel Camerons bestämda ansikte. Han tar mig till en bil där han sätter mig i framsätet innan han hoppar in bredvid bakom ratten.

"Är du okej Lo?" hör jag Williams röst bakom mig.

"Vi måste här ifrån innan polisen kommer" flämtar jag svagt fram. Kommer dem och ser oss smita kommer de tro att vi ligger bakom det hela. "Och jag mår bra tror jag" suckar jag och försöker koncentrera mig på vägen.

"Jag tar oss till ett annat hotell. Jag har kontakter där som kan hjälpa oss" säger Cameron allvarligt bredvid mig. Jag pressar fram ett litet leende till honom och mumlar fram ett tack innan jag känner mörkret omfamna mig.