Fuck, how could it be like this...

-3-

Kapitel 3

Jag vaknade av att jag började bli riktigt varm. Jag slog upp ögonen och möttes av ett bländande ljus från solen. Jag satte mig snabbt upp vilket kanske inte var det smartaste då en bultande huvudvärk for igenom huvudet. Jag la mig snabbt ner igen och vred på huvudet för att söka av rummet. En vana jag har. Mina ögon fastnade på glaset med vatten och det lilla pillret i silvrig förpackning på bordet bredvid sängen. Jag sträckte mig efter de och såg att det lilla pillret var en Alvedon. En befrielse for igenom kroppen och jag stoppade snabbt in tabletten i munnen och svalde ner det med vatten.

Att jag inte vaknat med Tyler tätt emot min kropp gjorde mig gladare och lättare att utstå en baksmälla. Jag hade på mig en av hans t-shirt som gick nerför rumpan för att den var så stor.

Försiktigt försökte jag resa mig ur sängen för att gå ner i köket och ta mig något att äta innan jag drog iväg till stallet för en viktig tävling. Jag gick försiktigt över det kalla golvet och ut på det lite mer bekväma trägolvet i hallen på ovanvåningen. Jag kunde höra två röster där nere. De lät båda irriterade och upprörda. Jag smög tyst ner för trappan för att de inte skulle märka mig. Handlade det om mig var jag tvungen att få reda på det. Tyst smög jag mot vardagsrummet där jag kunde höra dem. Jag pressade mig själv hårt mot väggen och lyssnade uppmärksamt. Det var Tyler och Jacob som bråkade där inne.

"Tyler, lyssna på mig. Elise döljer någonting!" hörde jag Jacobs upprörda röst. Han försökte övertala Tyler att jag dolde något. Hoppas bara han inte lyckas.

"Ge dig Jacob" fnös Tyler där inifrån. Jag kunde höra ett frustrerat stön som jag antog kom från Jacob. Jag förstod honom, det smärtar när ens partner inte tror på en. Egentligen bara partnern är arg på en mår man dåligt.

"Tyler, jag är din partner och bästa vän. Du måste lyssna på mig! Något är fel och jag är rädd att det ska slå tillbaka mot oss!" fräste Jacob. Jag hörde bara en fnysning komma från Tyler. Han gick inte på det Jacob sa. "Till och med vår chef vet att något är fel. Han håller på att forska om det. Han vet att vi är de duktigaste yrkesmördarna han har"

"Varför ber han inte bara Sophia att ta reda på om Elise döljer något då?" Tyler lät riktigt arg nu och höll på att tappa tålamodet. Han var impulsiv och har ett väldigt kort stubin.

"För att Sophia står Elise nära. Det kan krossa henne. Hon har ingen annan tjejkompis" Jacob lät uppriktigt ledsen när han yttrade det. "Du måste lita på mig, något är fel med Elise. Har inte du märkt hur otroligt mycket hon liknar en viss annan yrkesmördare?"

"Lo?" frågade Tyler förvånat. Den tanken verkade inte ha slagit honom innan. Snälla låt honom inte fundera mer. Jag tryckte mig ännu närmre väggen i hopp om att kunna höra bättre. "Jag har hört att hon har lagt av. Ingen har sett till henne på en månad om inte mer. Ingen har anställt henne heller"

"Tror du på allvar att en så pass framgångsrik yrkesmördare som Lo har lagt av? Det måste du väl fatta själv att hon inte har. Speciellt inte med Richard som adoptivfar" fnös Jacob. Helvete

Helvete

Helvete

Allt höll på att krossas. Snälla låt Tyler vara dummare än jag trodde.

"Okej, vi säger så här. Du kollar upp om dina farhågor stämmer så går jag upp och väcker Elise. Hon är redan sen till jobbet ändå" Tack, tack, tack! Vem som än styr världen, gud eller nån annan. Jag kommer för alltid älska dig! Snabbt smög jag upp för trappan och in i Tylers rum igen innan han kom ikapp mig. Jag hann precis slänga täcket över mig när jag hörde steg komma in i rummet.