Fuck, how could it be like this...

-15-

Jag vaknar till av att en upprörd röst tränger sig in i mitt huvud. Den upprörda rösten är inte ensam utan där är i alla fall två röster till. Jag försöker sträcka på hela kroppen men den känns stel och omedgörlig. Jag andas in ett djupt andetag som får kroppen att darra till. Den lilla rörelsen får det nästan att sticka i bröstkorgen. Som om något tömt mig helt på energi och det inte finns någon ork till något kvar alls.

Jag slår sakta upp ögonlocken men stänger dem hårt igen så fort ett starkt ljus når mina ögon. En hand läggs på min bara arm. Den upprörda rösten ryter ifrån mot de andra två fast nu precis bredvid mig och jag förstår snabbt att handen på min arm tillhör den upprörda rösten.

"Lo kan du höra mig?" det är Aminas röst som är intill mig och det hörs klart och tydligt när hon använder den där mjuka oroliga rösten. Jag försöker röra lite på mig och lyfter armen för att sträcka mig efter Amina. Läpparna är torra och jag har svårt att få ur mig några ord. Endast ett jämrande läte lämnar min mun.

Aminas hand lämnar min arm och tar istället tag i min hand som jag sträcker efter henne. "Ta det lugnt Lo. Din kropp är utmattad" hör jag hennes mjuka röst försöka lugna mig. Jag försöker åter igen öppna ögonen och denna gången har jag inget starkt sken som lyser mig i ögonen. I stället är Aminas ansikte framför mig och hon ser väldigt orolig ut. Hon försöker sig på ett litet leende när hon ser att jag kollar på henne men det blir mest bara en grimas.

"Va-d...?" börjar jag stamma fram. Munnen är torr liksom läpparna och orden fastnar i halsen på mig.

"Du tränade på din gåva och helt plötsligt föll du ihop" en annan röst fyller rummet och jag vrider sakta på huvudet bara för att upptäcka Cameron som står där. Han kollar på mig med en allvarlig blick och något som ser ut som en gnutta oro. Min blick vandrar ner från hans ansikte till hans bröstkorg. Förvirrat spärrar jag upp mina ögon i förvåning. Han bär en uppknäppt skjorta och hela hans bröstkorg är alldeles röd.

Han ser min förvånade och smått chockade min och ger mig ett lugnt leende. "Du gick in i något självförsvars läge och spred din energi i hela kroppen. Vi kunde inte ta i dig utan att skadas men var tvungna att få dig att stänga av din gåva innan du tog slut på dig helt." hans röst är allvarlig men han ser inte ut att ångra någonting. Jag förstår att det är han som måste ha hjälpt mig. Jag kunde ha dödat honom. Men ändå så räddade han mig.

"Vi tror att din reaktion har något med din gåva att göra och Lawrence har bestämt sig för att göra några tester på dig för att se vad felet är. Tills dess får du inte använda gåvan om det inte är i test syfte." Cameron berättar allt för mig med en bestämd och allvarlig röst. Jag kastar en blick på Amina bredvid mig och ser hur hon har en bister min placerad i sitt söta ansikte. Hon gillar verkligen inte iden och gör ingenting för att dölja sina åsikter.

"Jag tänker överbevaka allting. De kommer inte få göra något på dig som kan göra dig illa" Aminas röst är sträng och en smula kall. Hon litar inte på RE till hundra procent än och jag kan förstå henne. Även om hon verka ha något ihop med Aiden så vill RE fortfarande inte kontakta henne bror, vår vän.

Jag nickar sakta. Amina skulle aldrig låta någonting hända mig precis som jag aldrig skulle låta någonting hända henne.

"Vi borde låta Lo vila inför första testet i eftermiddag" Aiden bryter den korta tystnaden som uppstått och drar in Amina i sin famn i ett försök att hindra henne från att protestera. Jag ser hur min vän sväljer hårt och nickar sedan motvilligt. Aiden tar med Amina ut ur rummet tillsammans med Lawrence, kvar blir Cameron. Jag kollar granskande och fundersamt på honom. Han står och väger från ena foten till den andre fram och tillbaka.