Fuck, how could it be like this...

- 26 -

"Håll armbågarna närmre kroppen Lo!" jag rättar mina armbågar noga. "Mer kraft i slagen. Hade det där varit en riktig person hade han inte ens fått en skråma!"

Jag stönar frustrerat och blänger på Navid som står bredvid mig och granskar mig med en allvarlig blick. Han verkar bara hitta felen jag gör och det irriterar mig.

I träningshallen befinner sig bara jag och Navid. Det är sen eftermiddag och solen kommer när som helst börja gå ner.

Jag har redan hunnit skälla ut Navid två gånger över att han bara klagar på mig, men han bryr sig inte. Istället pressar han mig hårdare och innerst inne kanske det är precis så jag vill ha det.

"Fokus Lo! Du kommer inte ha en chans mot en motståndare om du inte fokuserar på det du ska göra!" hojtar Navid.

Jag blänger på honom igen och siktar sedan in mig på säcken. Jag ska precis rikta ett slag mot den när ett öronbedövat tjut börjar låta. Snabbt låter jag mina händer täcka öronen för att försöka stänga ute lite av ljudet.

Dörren till träningshallen öppnas och Amina sticker in huvudet. "Det är två okända personer på väg mot anläggningen! Förbered er för strid!" hojtar hon snabbt innan hon beger sig iväg igen.

Jag och Navid joggar snabbt fram till stället med pistoler som finns här inne och rycker åt oss en var. Jag plockar även på mig tre knivar ut i fall att det skulle behövas.

Vi börjar springa mot porten för att ställa upp oss vid resten och vara beredda på att skjuta.

När vi kommer fram har soldaterna redan intagit sina placeringar och jag lämnar Navid för att tränga mig fram och kunna se ut genom ett av fönsterna. Längs med en mur som går runt hela anläggningen radar soldater upp sig med vapen riktade mot de två personerna som kommer släntrade mot anläggningen.

Jag snor åt mig en av soldaternas, som står bredvid mig, kikare. Lama protester kommer från honom som jag ignorerar totalt. Istället riktar jag kikaren mot personerna.

Jag flämtar häftigt till när jag får en klarare bild av vilka det är som är på väg hitåt. Jag kastar tillbaka kikaren till soldaten och börjar sedan springa nerför trapporna mot porten där jag vet att den överste soldaten ska befinna sig och ge instruktioner. Jag måste hindra dem från att skjuta för att så fort de får syn på vilka det är kommer alla vapen avfyras.

Jag får syn på soldaten och Matthew. Jag kastar mig fram mot dem och snubblar nästan på kuppen. Matthew tar snabbt emot mig för att hindra ett fall mot den kalla och hårda betongmarken.

"Ni måste öppna porten! De är mina vänner och den ena är skadad!" flämtar jag stressat. Matthew och soldaten kollar konstigt på mig.

"Är det Cameron så kommer jag med glädje ge klartecken för att avfyra alla vapen Chanel" säger Matthew allvarligt. Jag skakar våldsamt på huvudet.

"Det är Aiden och Grace. Grace är dessutom skadad! De måste ha flytt från RE!" skriker jag nästan nu. Matthew ser tvekande på mig. Soldaten kollar på mig med vaksam blick. Jag möter den allvarligt och gestikulerar bestämt mot porten. "Öppna porten!" fräser jag.

Den högst uppsatta soldaten väntar ytterligare en sekund för att se om jag faktiskt menar allvarligt. Under hela den sekunden (som för mig kändes som en evighet) kollade jag menande på honom. Tillslut gav han upp och suckade samtidigt som han gestikulerade mot soldaterna som höll koll på porten.

Med ett högt, jobbigt ljud ser jag hur porten öppnar sig. Jag springer fram mot den och väntar inte ens på att hela porten ska vara öppen innan jag klämmer mig ut. Så fort jag kan springer jag mot Aiden och Grace. För inte kan väl soldaterna börja skjuta när jag är här ute, eller?