Fuck, how could it be like this...

-11-

Kapitel 11

"Lo! Vakna Lo!" mitt namn upprepas om och om igen. Jag försöker öppna ögonen men ögonlocken är tunga. Det krävs otroligt mycket kraft för att jag ska få upp en liten glipa och bli bländad av ljuset som möter mig. Det tar inte lång tid innan en siluett dyker upp framför mig och får ljuset att försvinna. Jag andas ut och blir påmind av smärtan i sidan av magen. "Lo, våga inte försvinna igen!" väser rösten. Någon håller i mitt ansikte och stryker mig försiktigt med tummarna över mina kinder. Jag blinkar några gånger för att försöka fokusera.

Sakta men säkert dyker Aminas ansikte upp framför mig. "Amina..."flämtar jag lågt.

"Schh... Jag kom så fort jag hörde att du var allvarligt skadad." viskar hon mjukt fram.

"Will...?" frågar jag hest. Det är ansträngande att prata och munnen är alldeles torr.

"Han och Navid jagar efter chefen, Jacob och Sophia. Cameron och Grace är här med oss. Du kan vara lugn jag tar hand om dig" lugnar hon mig med en mjuk och sansad röst. Ett par andra händer omsluter mitt ansikte när Amina släpper för att kunna dra upp min tröja och kunna kolla mitt sår. Jag känner Aminas mjuka händer läggas på mitt sår och jag rycker till av smärta. Ett plågat skrik slipper ur mina läppar. "Håll henne stilla, det här kommer göra ont" Aminas röst är spänd och tyder på att hon är fullt koncentrerad. Cameron joinar oss och tar tag i mina armar för att hålla min överkropp nere och stilla. Jag blickar mot Aminas händer på min kropp som börjar glöda. Synen får mig att flämta till och direkt där efter kommer smärtan farande som ett skott.

Det tar inte lång tid innan Aminas händer försvinner men smärtan ligger fortfarande som en dov hinna vid såret och bara att andas gör ont. "Hon måste få mer läkarvård, jag klarar inte av att hela henne själv" pratar Amina på med snabb och allvarlig röst. Hon suckar när hon kommit på sig själv med vad hon gjort. "Inte ett ord om vad jag precis gjorde till någon!" väser hon hotfullt fram.

Ett lågt skratt lämnar Camerons läppar till vår förvåning. "Du behöver inte vara orolig Amina, du är inte ensam om att ha en särskild egenskap. Antar att kära Lo inte berättat om sin heller. Dessutom har jag och Grace en varsin också" flinar Cameron stolt. Det syns på långa vägar att han älskar sin extra egenskap och jag kan inte klaga, jag skulle känna mig tom utan min egen.

"Vi måste ta med dem till Re Cameron. Där har vi all läkemedel som Lo behöver" säger Grace snabbt. Jag försvinner i väg i en dimma och kan precis uppfatta vad dem säger.

"Re?" frågar Amina förvirrat. Det är tydligt att hon, precis som jag, inte har en aning om vad de pratar om.

"En organisation. Och Grace, du har rätt men vi måste skynda oss innan Lo blir ännu värre igen" Cameron är allvarlig på rösten och det märks direkt att det är han som bestämmer i deras lilla grupp.

"Jag lämnar inte Navid och William!" utbrister Amina argt.

"Då får du stanna här då" snäser Cameron tillbaka okänsligt. Jag hör hur Amina jämrar sig och tillslut går hon med på att följa med.

.........

Det första jag hör när min tunga kropp börja vakna till liv är röster, där efter känner jag hur ett par kalla fingrar lyfter på mitt ena ögonlock. Ett starkt, kallt sken träffar mina ögon och jag gör allt för att blunda igen för att slippa obehaget.

Oroligt börjar jag skruva på mig där jag ligger och hör genast glada röster. En dörr slås igen, men jag kan inte avgöra om det är någon som lämnar rummet eller kommer in. Smärtan dunkar över sidan av min mage där jag blev skjuten. Ett svagt smärtfullt stön slipper fram mellan mina torra läppar.