Fuck, how could it be like this...

-19-

"Inte vill jag ha den tyngden på mig. Skönare med en mysig tjej. Dock fanns det ju inte heller, så fick bli dig" retar Cameron både mig och Aiden efter att jag sagt att han kunde flyttat på Aiden istället. Jag himlar irriterat med ögonen men kan inte låta bli att låta ett leende leka i mungipan.

"Jag sa ju att ni dras till varandra" flinar Grace från sin plats i soffan. Jag himlar med ögonen mot henne.

"Jag låg med en kille jag hata också" fnyser jag och rynkar på pannan.

"Tyler var ett uppdrag Lo, hur skulle du annars komma nära honom. Vägen till en mans hjärta går via deras nedre regioner" flinar Grace. Jag ger ifrån mig ett hjärtligt skratt. Det är så annorlunda att höra Grace så här framåt. När jag först träffade henne via mitt uppdrag så var hon en blyg och lite tillbakadragen tjej, i alla fall i nyktert tillstånd.

"Sant, ett hemskt uppdrag faktiskt. Tur att jag fick något positivt ur det att fått träffa dig" säger jag och ler stort mot Grace. Mitt leende blir bara besvarat halvt och jag kollar förvirrat på henne. Vad nu?

Jag känner hur Camerons arm slingrar sig runt min midja. Jag lägger ingen fokus på det utan kollar förvirrat på min vän. "Grace?" försöker jag försiktigt. Hon kollar med ögonen fulla av skuld ner på golvet. Jag ser hur hon sätter sig upp med kollar fortfarande inte på mig.

"Vår vänskap var uppgjord sedan innan. Du var mitt uppdrag" säger hon med rösten full av ånger. Jag stelnar till och bara stirrar på henne.

"Va?" stammar jag fram. Jag har hela tiden trott att vi haft turen att mötas under samma uppdrag. Jag trodde hon också var ute efter chefen och gick igenom Tyler eller Jacob. Jag har tydligen haft fel hela tiden. "Allt var en lögn?" får jag hest fram. Jag litar sällan på någon jag precis träffat men Grace, oskyldiga och snälla Grace, hade slagit sig till ro i mitt hjärta och nu känns det som allt var en lögn.

Grace spärrar upp ögonen och skakar snabbt på huvudet. "Nej, nej du blev min vän, en väldigt nära vän. Jag lovar". Jag ser sorgen växa i hennes ögon. Skuldkänslorna är stora.

"Du ljög för mig, du spionerade på mig!" jag har blivit sårad och ilskan växer inom mig. Aldrig tänker jag lita på någon igen. Just nu vill jag inte ens se Grace. Jag kollar ner på mina hårt knutna händer med en bister min. Framför mig hör jag hur Grace försöker få mig att lyssna. Hur hon ber om förlåtelse om och om igen. Jag känner Camerons andetag mot min axel och märkligt nog har det en lugnande effekt. Inget utbrott har kommit än på Grace som det lätt hade kunnat göra i vanliga fall när jag känner mig sårad eller är arg.

Jag flyttar blicken från mina händer mot fönstret. Vi är nästan framme vid den provisoriska landnings planen på en äng som vi antagligen ska använda eftersom vi håller på att sänka oss mot marken. Under oss ser jag hur galoppbanan breder ut sig och jag kollar drömskt på hästarna som springer så fort de kan på banan. Jag blickar bort mot speakertornet där även en skylt finns som visar oddsen på de olika hästarna.

Chockat spärrar jag upp ögonen när jag får syn på William och Navid stå på balkongen till speakertornet. Jag flämtar till och trycker mig närmare fönstret. Camerons grepp om mig hårdnar något över min plötsliga reaktion. Jag ser hur min partner och vän blickar ut över området och det slår mig att det kanske är mig och Amina de letar efter.

"Det är William och Navid! Vi måste kontakta dem! Ta med dem!" utropar jag och stirrar ut på mina vänner. Jag kan inte förmå mig tanken att missa dem när de är så här nära oss.

"Nej!" Camerons bryska stämma fyller flygplanet. Förvånat vänder jag mig mot honom och höjer på ögonbrynen i en förvånad gest.

"Vad menar du?!"