Fuck, how could it be like this...

-18-

Mina ögon är vidöppna och stirrar på utrustningen runt omkring mig. Det är så mycket och avancerad utrustning. Hos Richard hade jag alltid så enkel utrustning som det gick för att jag lättare skulle kunna smälta in bland folk runt omkring mig. Vid det här uppdraget verkade det som om jag inte skulle behöva det.

"Tro inte att du ska få något av de stora vapnen. Vi ska vistas i utkanten av staden där de rika och framgångsrika bor. Minsta lilla misstanke och polisen kopplas in" Cameron står snett bakom mig och pillar med en pistol. Han har en hånande och retande ton.

Besviket suckar jag. Det var precis det jag trodde att jag skulle få. Jag hade ju verkligen velat testa på de mer avancerade och större vapnen.

Ett skratt hörs från Cameron som sett hur mina axlar sjunker ihop. Jag fnyser surt åt honom. Hur ska jag kunna veta vad vi ska göra när ingen har berättat för mig vad det är för uppdrag?

Ärligt talat. Jag hatar att vara den som inte vet något. Hos Richard var det jag som ledde uppdragen, det var jag som visste allting. Jag fumlade aldrig i blindo. Nu är det helt tvärtom. Jag vet aldrig någonting och folk berättar endast det nödvändigaste för mig precis i sista minut. Hur ska jag som brukar ägna timmar åt planer kunna göra mig redo på enbart någon minut precis innan? Fysiskt omöjligt.

"Så vad ska jag ha för något då Mr Perfekt" fnyser jag. Jag gör ett försök att håna honom men när jag vänder mig om och möter hans blick flinar han bara.

"Mr Perfekt, jag gillar det" Jag himlar irriterat med ögonen. "Jag visste att jag var oemotståndlig och sexig, men perfekt den var ny"

Jag fnyser surt mot honom. "Det var menat som ett hån inte en komplimang idiot"

Han fortsätter att flina medan han håller på med pistolerna framför oss. Jag surar ihop och sätter armarna i kors på bröstkorgen. "Vad går uppdraget ut på då?" försöker jag. Jag vill ha information och det är nu!

"Få tag i information" han kollar inte ens upp på mig när han säger det och det han ger mig hjälper mig heller ingenting.

Jag sätter mig ner på stolen som står mitt emot Cameron vid bordet som han sitter vid. Surt stirrar jag på honom men får ingen reaktion tillbaka. Min träning har fått börja sakta men säkert så idag har jag slagit några få slag och tränat stridspositioner. Det märktes att min kropp inte har återhämtat sig helt från testerna då jag var rätt slut efter ett så enkelt träningspass.

Min kropp vill däremot använda min gåva hela tiden. Energin rycker i kroppen och flödar genom blodådrorna. Allt jag vill är att flytta runt energin, leka med min gåva. Men med de stränga förbuden jag fått av Lawrence finns det inte en chans att jag kan det. Informationen om min gåva har inte riktigt landat än. Jag är fortfarande chockad över att jag kommer dö, och antagligen tidigare än vad jag trott och av en helt annan anledning än vad jag först trott.

Under mina funderingar har Grace och Aiden anlänt in i rummet utan att jag märkt det. De plockar fram en massa knivar även något som ser ut som rökbomber läggs på bordet.

"Ta vilka knivar du vill och lika många som du brukar ha. Det är varmt ute så tänk på det eftersom långärmad kan bli varmt att ha på sig. Du får även med dig en rökbomb samt pistol med ammunition" Grace instruerar mig med vad jag ska ha få vapen. Jag vet att i mitt rum ligger det hölster garderoben bland mina kläder så det behöver jag inte plocka med mig.

Jag tar upp kniv efter kniv och väger de noga i händerna. Vikten ska kännas bekvämt, handtaget ska passa bra i min hand och det ska gå smidigt att kasta. Sällan jag hamnar i närkamp när jag använder kniven det är lättare och roligare att kasta den. Det är även något jag är bättre på.