Stuck with his baby o.m

2

Vanessa's perspektiv

Klockan slog tolv den kvällen och ingen Oscar hade kommit hem. Jag ringde, ringde och ringde. Ingen svarade. Grät o grät.
Jag vet att man inte får hotas men mitt humör är svårt att hålla uppe nu. Jag är duktig på att kontrollera mig själv, men fan heller när han gör såhär.

Vanessa 00:08
Du kommer hem NU eller så drar jag till Felix, fattar du?

Oscar 00:10
Okej, förlåt.

Vanessa 00:15
Jävla idiot

Oscar 00:15
Förlåt

Vanessa 00:16
Nej

Jag tittade på sängen och skakade på huvudet. "Nej." Sa jag för mig själv och tog mitt täcke. Jag gick in i vardagsrummet och la mig ner på soffan. Jag drog upp täcket till hakan och blundade, sen tog jag ett djupt andetag.
Efter en stund så började det låta om låset. Jag vaknade till och gäspade. Försiktigt så tittade jag mot hallen och Ogge gick in. Jag blundade igen och försökte somna om. Jag är alldeles för arg för att prata med honom nu. Jag är speciellt besviken på honom. "Är du vaken?" Hörde jag honom säga inne i sovrummet. "Vanessa?" La han till och tittade runt. Han gick in i vardagsrummet och tittade på mig.

"Är du vaken?" Upprepade han. Jag mumlade tyst och han satte sig ner på soffkanten. "Gå och lägg dig Oscar" sa jag och han la sin hand på min mage. Jag tog bort den och drog upp täcket. "Förlåt, snälla" sa han och jag skakade på huvudet. "Hade du varit borta i två/tre timmar. Visst. Men flera timmar så du missar hela jävla flytten, aldrig. Gå och lägg dig." Sa jag och han tittade ner. "Snälla gå" sa jag och han nickade lite. Han pussade mig på pannan och ställde sig upp. Sedan försvann han in i sovrummet.