Stuck with his baby o.m

28

Vanessa's perspektiv

Jag klev på bussen som skulle mot Gullmarsplan och satte mig vid fönstret. Felix bor i lägenheterna typ 200m från Gullmarsplan. Det är dit jag ska, för är det någon som kan ta hand om mig nu så är det Felix. Och hans kloka ord.

Jag tog ett djupt andetag och la mina händer på min mage. Jag slöt ögonen och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag brast ut i gråt och en tant som satt ett säte bort shyssade åt mig och jag torkade bort mina tårar och ursäktade mig.
Gullmarsplan lös det och jag tryckte på stopp knappen. Bussen saktade in och jag tog min resväska o gick av. Jag började gå ner på en bro, Globen syntes emellan byggnaderna. Jag gick över vägen och började småspringa fram till lägenhetsporten. Andfått så slog jag in koden och gick in. "Hiss" sa jag och pustade ut. Tillskillnad från min o Oscars lägenhet så fanns det ingen hiss, men Felix har. Han bor högst upp.
Jag släpade trött in min resväska i hissen innan jag tryckte på knappen.
Hissen började åka upp och jag vände mig om så jag stod med ansiktet mot spegeln. "Fyfan vad hemsk" suckade jag och drog mina händer igenom mitt hår.

"Våning sju" sa kvinnan och jag tog min resväska o gick ut ur hissen. Jag flackade runt med blicken och fastnade med den på Felix dörr. Jag gick fram och knackade lite. "Snälla var hemma" bad jag tyst och trampade otåligt med fötterna. Dörren öppnades och jag mötte Felix ögon. Jag började le lite smått. "Vanessa? Vad gör du här?" Frågade han obekvämt. Han höll fortfarande i dörrhandtaget. Han brukar oftast släppa in mig direkt. "Stör jag?" Frågade jag lågt och en tjej dök upp på sidan av honom. "Felix, vem är det?" Frågade hon och stirrade på mig. "En kompis bara, men du bör gå. Vanessa behöver mig, jag är ledsen" sa han och släppte dörren. Hon spärrade förvånat upp ögonen. "Men det är okej, jag kan gå. Det var inte me-.." Felix avbröt mig. "Nej, du stannar" sa han envist och tjejen sprang ut ur lägenheten med klackar ner för alla trappor. Felix stängde dörren och jag hoppade till av förvåning. Jag knackade lite försiktigt på dörren och han öppnade. "Heej, kom in" sa han glatt och flyttade lite på sig så jag kunde gå in. Ett skratt lämnade min mun och jag gick in.

Oscar's perspektiv

"Min Vanessa" sa jag mellan snyftningarna och höll hårt i hennes ring. Vad ska jag göra nu? Jag är en sån idiot. Jag vet, jag vet.
Hon förtjänar bättre. Men jag kan bli bättre, jag hade lovat henne det. Men såklart så kan jag inte hålla det heller.
Varför är jag så dum? Kan nån snälla hjälpa mig?
Kan jag kanske byta hjärna? Nej det går inte för då kanske min personlighet ändras. Fast det kanske är den det är fel på också.

Jag tog upp ett fotografi på mig och Vanessa. Försiktigt så la jag min tumme på henne och lät mina tårar träffa glaset. "Jag älskar dig"

---
Skulle ni vilja ha en Q&A? Var inte rädda för att säga ja eller nej. Jag tål det ;)
Vill ni så skriv ja o även frågor till alla karaktärerna!
Då kommer jag göra ett kapitel och en Q&A i samma. Let me know<3