Stuck with his baby o.m

27

Vanessa's perspektiv

Tårarna rann hysteriskt ner för mina kinder. Texten på pappret blev mer och mer utsuddat. Det var svarta fläckar och vissa bokstäver började bli svagare. Jag höll så hårt i brevet att mina naglar hade gjort sönder kanterna av pappret.
Jag la ifrån mig pappret försiktigt på soffbordet med skakiga händer och ställde mig upp. Mina steg rördes sakta mot sovrummet. Jag tog fram min stora vita resväska och la upp den på sängen. Jag bara grät o grät. Har aldrig någonsin varit med om det här. Trodde att jag aldrig skulle få vara med om det heller.
Jag slängde i alla mina kläder utan att ens vika dem. Jag har alltid varit prydlig av mig, men det gäller inte nu. Jag vill bort härifrån så fort som det bara går.
Känns som att allt går i slowmotion just nu. Det är en mardröm. Kan ni ens föreställa er det?
Jag stängde min resväska och drog den till hallen. Jag tog av mig min ring och la den på en stol som stod i hallen.
Skor åkte på, likaså jacka.

"Vanessa? Vad händer?" Frågade Oscar oroligt och gick in. Jag tog tag i hans tröja och puttade bort honom. "Ditt jävla svin!" Skrek jag och han hoppade till av förvåning. "Hur kan du?!" Skrek jag igen och han tog ett djupt andetag. "Kan vi snälla prata?" Frågade Oscar och jag ryckte tag i min resväska. "Du fucking gjorde MIN bästa kompis gravid, du har legat med henne bakom min rygg. Du har kysst henne. Tagit hand om henne. Behandlat henne som en flickvän!" Skrek jag och han tog nervöst mina händer. Jag puttade bort honom igen. "Vet du vad det värsta är? Att du inte har sagt något. Att Thea inte har sagt något för en nu, nästan 9 månader senare" sa jag mellan mina hulkningar. "Jag är en idiot, jag vet. Hata mig. Men snälla lämna mig inte, vi ska få barn. Vi ska börja leva vårt liv tillsammans. Vi är gifta" sa han och försökte dra mig mot honom. "Jag vill skiljas. Och tyvärr, men du får börja leva ditt liv utan mig, eller kanske med Thea?" Sa jag och han drog stressat sina händer över ansiktet. "Jag är inte kär i henne. Jag är kär i dig" sa han och tårar började bildas i hans ögon.
"Jag vill inte ha något med dig och göra. Jag hör av mig när jag känner mig redo" sa jag och sög in min underläpp i munnen och gick ut ur lägenheten. "Vanessa, snälla. Gör inte såhär, vänta" sa han med en rädd och skakig röst. Jag tog min resväska och gick ner för alla trappor med en tjatandes Oscar bakom mig. "Det är ingenting mellan mig och Thea, jag lovar och jag svär" sa han och tog tag i min arm. "Släpp mig" röt jag och han lyssnade. Jag öppnade portdörren och gick ut. Jag stängde dörren framför näsan på honom och började gå mot busshållplatsen.
Tårarna började rinna igen. Nu är det som att det finns en on-knapp men ingen off-knapp. Jag har ett moln över mig, det regnar. Mina tårar rinner som spöregn.

Om det här är det sista jag någonsin ser av honom igen
Jag kan hantera det.
Jag är klar.
Jag har fått nog.
Jag måste bara.. gå vidare
Men hur går man vidare, när det värsta som kan hända har hänt?
Jag kommer aldrig bli glad igen
Vad måste jag ändra inuti mig för att överleva?
Vem måste jag bli? Som person?
Det kommer bli värre o värre varje dag utan honom. Mitt syre
Jag sa inte hejdå, för jag hade inte klarat av att se hur allt rasar samman i hans ögon
Även om jag hatar honom så mycket
Jag vill stanna tiden. Krypa in i mitt eget skinn
Jag vill inte tänka mer