Stuck with his baby o.m

40

Vanessa's perspektiv

Det gick en månad. Oscar kämpade som en krigare för att få tillbaka mig. Jag spelar inte svårfångad. Jag vågar bara inte ge mig in på något med honom. Jag är trött på allt.

Felix och Thea?" Sa jag högt för mig själv och stirrade på bilden Felix hade lagt upp på Instagram där dem kysser varandra. Jag ringde Felix och det tog inte många signaler innan han svarade.
"Så du är med Thea nu?" Frågade jag och försökte låta glad. Men det är jag inte. Inte alls.
"Japp" sa han av ren stolthet och jag slöt ögonen. "Vad kul" sa jag lågt och han suckade. "Men du fattar väl att det var bara en kompisrelation mellan oss?" Sa han och jag kände mig som en idiot. "Ja, men alltså.." började jag. "Jag ville ju bara åt Thea igenom dig" sa han och allt brast för mig. "Vad har jag gjort för att ni alla ska ha rätt till att behandla mig såhär?" Frågade jag. Inga känslor inblandade. Inte ledsen. Inte arg. Jag är bara kall. För jag har slut på känslor. "Vi pratar sen" sa han. "Nej Felix, jag vill inte ha något med dig eller Thea o göra. Det är nog nu." Sa jag och la på.

Oscar's perspektiv

Oscar 15:54
Idiot.
Skrev jag till Felix efter att jag hade sett bilden.

Felix 15:55
Ska komma från dig?

Oscar 15:55
Ja, jag har gjort dumma saker. Men inte utnyttjat någon för att komma nära en annan.

Felix 15:56
Men bry dig inte? Det är mina beslut och jag tar konsekvenserna för det. Jag står för det jag gör. Något du borde ta efter kanske?

Oscar 15:58
Vanessa förtjänar inte det här. Hon har gått igenom tillräckligt.

Felix 16:00
Oscar, låt mig vara. Låt mig vara lycklig

Jag drog mina händer över ansiktet av ren frustration. Allt har gått överstyr. Precis allt.
Ett sms rullade in från Vanessa.
Kom till parken. Vi behöver prata.
Gulp. Jag vart så nervös. Antingen är det bra, eller så är det helt åt helvete dåligt.
Jag gick runt i lägenheten med tunga steg. Jag släpade fötterna över golvet. Det är som stenar i skorna som väger flera ton. Ångesten tar över precis allt. Jag vill inte gå till parken. Jag vill inte träffa henne nu. Fast tänk om det är något bra? Tänk om hon vill komma tillbaka? Jag blev på mycket bättre humör av mina tankar. Jag är så larvig. Stressar upp mig i onödan. Skorna åkte på och bilen rullade mot parken.

Jag kom närmare och närmare parken. Och min ångest och nervositet steg mer och mer. Mina händer trummade på ratten. Några gånger råkade jag tuta på oskyldigt folk som gav mig är-du-hög-blicken. Då hade jag bara ursäktat mig med en hand i luften och se ursäktande ut. Jag svängde in på en smal gata, eller ett bostadsområde. "Vad fint det var här" sa jag för mig själv och tittade runt på husen. Endast för att försöka få bort min nervositet och få tankarna på annat. Men istället så blev allt värre. Parken blev synlig och Vanessa satt ner på en liten kulle som inte var så stor eller brant. Vagnen stod nämligen parkerad på den.
Bältet åkte av och jag lutade huvudet bakåt. "Gör det nu" viskade jag och gick ut ur bilen. Jag låste den och gick fram till Vanessa.

"Hej" sa jag och kramade om henne. Hon besvarade kramen försiktigt och gosade in sitt ansikte mot min hals. Hon släppte snabbt. Jag tittade ner i vagnen och log mot Celine som gav mig ett litet leende. "Hej vännen" sa jag och pussade henne på pannan.
Jag satte mig ner bredvid Vanessa och andades ut. "Vad ville du?" Frågade jag och tittade på henne. "Jag har tänkt" sa hon och tittade rakt fram på de lekande barnen. "Nå?" Frågade jag nyfiket med en förhoppningsfull röst. "Och jag har kommit fram till att jag inte vill vara en del av det här längre" sa hon och tittade på mig istället. Allt blev svart. Det stod still. Allt hopp försvann. Allt som fanns kvar inom mig bröts i miljontals bitar. "Varför?.." stammade jag och tog hennes hand. "För jag måste gå vidare nu. Jag och Celine" sa hon lugnt och jag kramade om hennes hand hårt och pussade på hennes handrygg. "Jag lovar att jag har ändrat mig" sa jag och hon tittade ner i sitt knä. "Jag vill inte Oscar, det är tungt det här. Jag vet. Både för mig och dig" sa hon tyst och jag tittade upp på himlen o försökte svälja ner gråten i halsen. "Jag vill inte att du träffar Celine, inte nu. Inte när hon är såhär liten" sa hon lika tyst och tårarna började rinna. "Snälla Vanessa, vad ska jag göra för att du ska stanna hos mig?" Frågade jag och kramade om hennes hand ännu hårdare. "Du kan inte göra något mer Oscar" sa hon och tog ett djupt andetag som hon alltid gör. Hon ställde sig upp.

Vanessa's perspektiv

"Det behöver inte sluta såhär" sa Oscar och ställde sig upp snabbt. "Nej, jag vet" sa jag och fixade med vagnen. Jag fortsatte "men jag vill att det slutar såhär, det blir bäst så".

"Hejdå Oscar" sa jag och våra ögon möttes. Sorgen spelades upp i hans ögon. Det fanns inget annat än bara sorg där inne. Det var hemskt att se. "Jag älskar dig" sa han lågt. "Och jag älskar dig" la jag till. "Det borde räcka" sa han och rösten brast i slutet. "Inte just nu" svarade jag och torkade bort några tårar som lämnade min kind. "Hejdå" sa jag och började gå ifrån honom med vagnen.
Hans blick brände bak i nacken. Han står där, liten och ensam.
Nu börjar det ett nytt kapitel på mitt liv. Mitt och Celines liv. Vi har varandra.

---------
Och där har vi slutet på denna bok. Tack snälla för alla kommentarer och alla röstningar, speciellt till ALLA er läsare som har ramlat in. Så tacksam!
Hoppas ni verkligen har tyckt om båda böckerna och känner för att börja läsa uppföljaren som heter, Stuck In His Life ;)
Ska jag lägga upp uppföljaren ikväll eller imorgon? Ni bestämmer. Tack återigen! Puss❤️❤️