Stuck with his baby o.m

35

Oscar's perspektiv

Barnmorskan la upp henne på Vanessa som låg och grät. "Åherregud" sa Vanessa och klappade Celine på ryggen. Jag pussade Vanessa på pannan försiktigt och hon gav mig ett svagt leende. "Hon är så vacker" viskade jag fram och Vanessa nickade instämmande.
"Vill du hålla henne?" Frågade hon lugnt och jag nickade försiktigt. Hon sträckte fram Celine mot mig invirad i en liten filt. Jag log och tog emot henne. Jag satte mig ner i soffan som stod i rummet och strök min hand över hennes huvud som bar en klump av svart hår. Hon öppnade ögonen och jag mötte hennes iskalla blåa ögon son var en aning svullna runt om. "Hej tjejen" viskade jag och pussade på hennes lilla hand som hon hade kramat hårt om mitt finger.

Små snyftningar hördes i rummet och jag vände upp blicken från Celine och tittade på Vanessa som låg och grät. "Är du okej?" Frågade jag försiktigt och mötte hennes blick. "Ni är bara så fina" svarade hon och torkade bort sina tårar med tummen. Vi bytte ett litet leende innan jag tittade ner på Celine igen som hade somnat. Hon är lite som godis. Så söt och man vill bara ha mer. Dålig jämförelse men jag är lite konstig ibland, och jag har faktiskt precis blivit pappa så det är okej.
"Är det de här som är meningen med livet?" Frågade jag med fortfarande blicken fäst på Celine. "Det är det" svarade Vanessa och jag log. "Önskar alla fick uppleva det här. Jag vill visa hela världen" sa jag och inget hördes från Vanessa. Ibland svarar hon inte, men hon lyssnar alltid. Felix sprang in i rummet med rusande fart och kramade om Vanessa. Jag spände käkarna och kände hur svartsjukan vällde över som kokande vatten. Varför måste han förstöra nu när allt är så bra?