Stuck with his baby o.m

34

Vanessa's perspektiv

"Helvetes jävla" sa jag och tog djupa andetag. Svordom efter svordom. Vad fan ska man göra? Ska jag ringa Oscar? Felix?
Jag la min hand på min mage och tog några steg ut ur rummet och värkarna fortsatte komma. "Snälla rara söta du, sammarbeta lite lite till" bad jag och gick in i vardagsrummet med försiktiga steg.
Jag tog upp min mobil och letade fram Oscar bland mina kontakter. "Men vart är du?" Muttrade jag och insåg att jag bläddrade förbi hans nummer. Jag stannade med min tumme och klickade på hans nummer. Jag la mobilen mot mitt öra och fortsatte ta djupa andetag. Inge svar. "Idiot. Då blir det Felix" sa jag bestämt och tog fram hans nummer.
Oscar Molander
Lös det på displayen. Jag suckade och svarade. "Tack för att du äntligen svarade" sa jag surt och blundade hårt av smärtan. "Du ringde en gång men okej" sa han lågt och jag suckade återigen. "Du ska bli pappa så om du har lust så får du gärna hämta mig nu så jag kan klämma ut ungen, eller du har inge val. Hämta mig" sa jag. "Ska bli, försök ta dig ner till porten" sa han och jag himlade med ögonen åt hans svar. "Bara kom hit, inte om tio minuter, tjugo minuter, en halvtimme. Kom NU. Låt mig inte vänta" sa jag och jag hörde hur han stängde ytterdörren. "Jag är påväg älskling" sa han och jag blev tyst. "Bra." Svarade jag och jag kände nästan hur han log. Jag la på och tog mig försiktigt till hallen.

Jag satte mig ner på en stol och tog på mig mina skor. Jag flåsade lite innan jag ställde mig upp igen med min väska. "Nu jävlar ska vi föda barn" sa jag och gick ut. Mina tunga steg styrdes mot hissen. Jag klickade på knappen och skickade iväg ett snabbt sms till Felix. "Aah" stönade jag till av smärtan och knep ihop ögonen hårt. Försiktigt så gick jag in i hissen och åkte ner. Korta djupa andetag. Jag gick ut ur hissen och öppnade den tunga portdörren. Den är inte tung, jag är bara svag. Oscar kom ut ur bilen och gick fram mot mig. "Kom här" sa han och bar upp mig i sin famn. Jag slappnade av och hängde i hans famn.
Han satte mig i bilen och körde mot sjukhuset.
Jag tog hans hand och kramade om den hårt. Han skrattade till lågt och jag spände blicken i honom. "Skratta inte, håll käften" sa jag och han pussade på min hand. "Du ska bli mamma ju" sa han och jag blundade hårdare av smärtan. "Jag vill bara få ut ungjäveln, prata inte med mig!" Skrek jag och han pussade på min hand igen.

Oscar's perspektiv

Nu är det min chans. Att visa henne, jag är inte så dum ändå. Jag kan vara en bra man och bra pappa. Jag lovar.
Jag bar in henne i vårt rum och la ner henne på sängen. Läkare kom in och fixade o donade. Dem bytte om på henne. "Ingen idé att vänta, jag tänker inte lyssna. Den ska ut nu o så är det bara" sa hon surt. Jag vill skratta. Jag tycker jättesynd om henne men det hon säger är skrattretande. Hon är så söt på samma gång.
Jag tog Vanessas hand och pussade henne på pannan. "Du klarar det här" sa jag lugnt och kramade om hennes hand. Tårarna rann för hennes kinder och hon var illröd i ansiktet.

Det tog en stund. Men sen hörde jag hur mitt mirakel skrek, o tårarna forsade ner för mina kinder. Jag har blivit pappa

---------
HUNIIIE!

Denna fanfiction lider mot sitt slut. Väldigt nära slutet. Jag har en viktig fråga, snälla svara på den. Det betyder allt.
VILL NI HA UPPFÖLJAREN ELLER RÄCKER DET?
Ja eller nej.
Tack!❤️❤️