Syster till Harry Styles

10

HARRYS PERSPEKTIV

Louis, Liam och Niall hade shockade ansiktsuttryck. 

"Varför?" frågade Liam. Ja frågan var då varför. Varför höll jag mig borta från henne i 6 år? Jag hade nästan glömt anledningen, men plötsligt kom den svävande i mina tankar. Tusan också. 

"Det var utav en del saker. Men nu förstår jag inte heller varför jag riktigt varför jag undvek henne, men på den tiden så tyckte jag att det var det rätta" sa jag och stannade upp mig själv för att titta på grabbarnas reaktioner. De alla hade ett blankt uttryck i ansiktet så jag bara fortsatte, 

"Dels så ville jag inte ge henne några privilegier att få träffa er bara för att hon är min syster. Hon var ett galet fan, en galen directioner. Därför ville jag dels inte heller att hon skulle träffa er för jag skämdes, jag var rädd att hon skulle säga och göra massa pinsamma saker" sa jag argt. För varje ord som kom ut ur min mun så blev jag bara argare och argare på mig själv. Gud vilket monster jag var.

Jag for upp från min stol och gick upp och sparkade på ett köksskåp. Liam, Niall och Louis var nog helt förskräckta. Jag lutade mig med mina armar utsträckta på diskon. Jag tittade ner i golvet. 

"Jag var också rädd att min syster hade försvunnit helt och att hon bara var ett galet fan som ville träffa mig och er. Jag var rädd att hon hade glömt att jag var hennes bror och att hon bara såg en kändis framför sig istället" sa jag och blundade. Tårarna började rinna ner för mina kinder, dem slutade aldrig rinna.

Niall, Louis och Liam stod helt tysta. Dem vågade antagligen inte säga något. 

"Är du redo Liam?" avbröt en välbekant röst tystnaden. 

"Ehm, jag ska bara borsta tänderna" svarade han Nova och gick iväg. Nova följde nog efter honom för när jag vände mig om så såg jag bara Niall och Louis. 

"Jag får säga att det var en hemsk sak du gjorde, men gjort är gjort. Jag förstår inte riktigt hur du kunde göra så, men på ett sett förstår jag. Men ifall du nu inte ville att hon skulle träffa oss så hade ju bara du kunnat åka iväg och träffa henne själv och pratat om dina rädslor att hon skulle ha glömt sin bror. För jag tror inte att hon glömde sin bror. Och tänk hur hemskt det måste varit för henne att växa upp i flera år utan sin storebror" sa Louis och avbröt tystnaden med sina ord. 

Jag stirrade på honom. 

"Och du tror inte att det var hemskt för mig att växa upp utan min lillasyster, va?" väste jag mellan sammanbitna tänder.

"Men nu får du väl förstå att det var DITT egna val att leva utan henne i flera år, det var DITT egna val att växa upp utan henne i flera år. Det var och är DITT egna fel Harry, och du behöver inse det!" svarade Niall ilsket. Med de orden så slets mitt hjärta sönder. Niall och Louis vände på klacken och gick ut ur köket. Där stod jag helt stum.

 NOVAS PERSPEKTIV 

Jag gick ut ur köket, men jag stannade vid väggen intill när jag hörde Louis prata.

 "Jag får säga att det var en hemsk sak du gjorde, men gjort är gjort. Jag förstår inte riktigt hur du kunde göra så, men på ett sett förstår jag. Men ifall du nu inte ville att hon skulle träffa oss så hade ju bara du kunnat åka iväg och träffa henne själv och pratat om dina rädslor att hon skulle ha glömt sin bror. För jag tror inte att hon glömde sin bror. Och tänk hur hemskt det måste varit för henne att växa upp i flera år utan sin storebror" sa han. Jag hade hört deras samtal innan också, då försökte jag hålla igen tårarna men nu kunde jag inte kontrollera dem längre. Tårarna forsade tyst nerför mina kinder. 

"Och du tror inte att det var hemskt för mig att växa upp utan min lillasyster, va?" svarade Harry  Till slut höjde Niall rösten, wow det var som om han hade tagit orden ur min mun. 

"Men nu får du väl förstå att det var DITT egna val att leva utan henne i flera år, det var DITT egna val att växa upp utan henne i flera år. Det var och är DITT egna fel Harry, och du behöver inse det!" skrek Niall åt min storebror. 

Jag hörde jag fotsteg, NEJ dem fick inte se att jag tjuvlyssnat!

Jag rusade iväg från köket och uppför trappan. När jag kom uppför trappan så öppnades en dörr på vänstra sidan av gången. Harrys rum var längst ner åt höger och Liams rum var längst ner åt vänster. 

"Vad är det Nova?" frågade Liam oroligt när han kom fram till mig. Jag snyftade.

"kan jag få sova med dig i ditt rum istället?" frågade jag tyst. Liam nickade, "såklart" svarade han med ett leende. Plötsligt la han sina muskulösa armar runt om mig, och utan någon tvekan la jag mina armar om honom. Tårar rann nerför mina kinder, så Liams tröja blev blöt.

"Ska vi gå?" frågade Liam mig vänligt efter några minuter. Jag nickade mot hans bröst och backade undan. Jag tog försiktigt min han i hans. Vi båda två gick nerför trappan och mötte Niall och Louis på vägen. 

"NOVA!" ropade dem båda två när dem såg mig. Dem började knuffas och dra i varandra för att ta sig till mig först. Jag kunde inte låta bli att skratta åt dem, dem var för gulliga. 

"KAN VI UMGÅS IMORGON?!" ropade dem båda två exakt samtidigt. Dem blängde surt på varandra. 

"Okej vi gör så här, jag får ut med Niall imorgon och på måndag efter jobbet så går jag ut med dig Louis, för då slutar jag jobba ganska tidigt" svarade jag dem båda två och gav dem ett brett leende. De båda två nickade ivrigt innan dem gick iväg och började prata med varandra som förut. Den logiken förstod jag inte riktigt, grabbarna kunde bråka om någonting ena sekunden och nästa sekund så pratade dem med varandra som om ingenting hade hänt, men som sagt. Dem är ju speciella.