Syster till Harry Styles

29

NOVAS PERSPEKTIV

Tårar började välla fram i mina ögon. Jag klev snabbt in i rummet, smällde igen dörren och låste den. Med arga och hårda steg klampade jag fram mot honom. När jag bara var några centimeter ifrån honom så gav jag honom en hård lavett. Hans mun formades till ett stort O. Jag backade snabbt undan och började gå runt om honom.

"varför?" var allt som lämnade min mun. Han stod helt stum kvar på samma plats som han stod på när jag kom in i rummet. Mitt tålamod började ta slut, jag ville veta sanningen. Nu. 

"BERÄTTA SANNINGEN FÖR MIG!" röt jag till. Tårar började forsa nerför mina kinder. Jag gick snabbt fram mot honom och sträckte ut mitt pekfinger för att peka på honom. Hela jag började skaka.

"du berättar sanningen för mig nu!". Liam såg helt förstörd ut, speciellt nu när han såg mig såhär ledsen. Hans blick var full av oro och medkänsla.

"jag kan inte" svarade han nästan ohörbart. Vi stod bara och stirrade på varandra tills han äntligen avbröt ögonkontakten genom att gå förbi mig och till hans garderob. 

"Jag skulle bara hämta fler kläder, sedan så drar jag igen". Jag vände mig om och betraktade honom i det halvmörka rummet. Tårarna rann fortfarande nerför mina kinder. 

"Du är en skitstövel som bara bryr sig om sig själv! Du bryr dig inte ett dugg om vad andra känner, du är så himla självisk!" väste jag ilsket mellan sammanbitna tänder. Ännu en gång gick jag fram till honom i rask takt och ställde mig bara några centimeter ifrån honom. Han tittade sorgset ner på mig. "

Du är en skitstövel som bara lämnar mig såhär! Utan att förstå vad jag någonsin gjorde för fel mot dig! Jag förtjänar att veta sanningen Liam! Du fattar inte så ledsen och deprimerad jag blev när du lämnade mig här helt ensam, med en massa frågor till dig?". Min röst var inte arg längre, utan den var sorgsen, de sista orden blev nästan en viskning. Hela min kropp darrade och tårar rann fortfarande nerför mina kinder. Liam tittade ner i golvet.

"du har rätt, jag är en skitstövel som sårade dig så" sa han svagt och tittade nu in i mina ögon. Han grät. Jag var nära på att bara bryta ihop ännu mer nu när jag såg att han var ledsen. Jag önska att jag kunde ta tillbaka de orden jag sagt till honom tidigare, han är inte självisk, han är inte en skitstövel, han bryr sig visste om andra, men det var bara i denna situationen som han inte gjorde det, annars var han den mest godhjärtade personen som finns. 

"Någon utpressade mig". Min haka föll ännu en gång ner till golvet. 

"Vem? Är det någon jag känner?" nu började jag fyllas utav ilska igen och nya frågor började fyllas i mig. Liams blick lämnade mig och han vände sig om. Han satte sina händer för ansiktet. 

"Ja, du känner honom" svarade han svagt i sina händer. 

"Vem var det?" frågade jag ilsket. Liam stod fortfarande med ryggen mot mig och han svarade inte på min fråga. Sekunder gick förbi och jag började få nog.

 "DU BERÄTTAR VEM HAN ÄR NU!" skrek jag. Liam stod fortfarande kvar.

 "det var Niall".