Syster till Harry Styles

22

Jag satt i Harrys bil och bara körde runt i London. Jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på. Vad gör man när man mår dåligt? Vad gör man för att trösta sig själv? Sanningen är att jag har ingen aning. Jag suckade högt i bilen och torkade bort mina tårar som rann nerför mina kinder med min hand. Därefter höjde jag radion som fick mig ännu en gång att sucka, ingen bra låt på där nä. Jag tittade ut på vägen när jag körde. Plötsligt så började jag tänka på det mina föräldrar bett mig att inte prata med Harry om. Harry var garanterat min riktiga bror, varför skulle våra föräldrar ljuga om något sådant? Plötsligt såg jag att jag själv körde in mot adoptionsbyrån, det skadar nog inte att titta för sakens skull, eller?
Jag parkerade bilen på parkeringsplatsen som nästan var tom, det stod några få bilar där också. Jag låste min brors bil och började gå mot byggnaden. Jag vet inte varför jag gjorde detta men på något sätt så litar jag inte riktigt på mina föräldrar. Jag öppnade försiktigt dörren som ledde in till den enorma byggnaden. Jag blev väldigt chockerad utav det jag såg. Det var väldigt tomt här i ingången i alla fall, men det kanske blir lite mer livligt när jag kommer längre in i byggnaden. Jag vet inte riktigt vart jag gick för det stod inte direkt några skyltar utan jag följde bara vad min hjärna sa var rätt. Plötsligt kommer jag fram till ett rum som är FULLT med massa personer bakom skrivbord och FULLT med massa människor. Wow, så många människor och så få bilar? Okej dem kanske har gått hit, eller tagit bussen hit. Så dum jag är. Jag satte mig ner på en stol för att vänta, det var kö nästan överallt så jag kunde lika bra sätta mig ner och ta det lugnt ett tag. Stolen jag satt på var faktiskt ganska bekväm så jag lutade mig tillbaka och blundade.

"Hallå?" sa en röst vänligt.

Jag ryckte till och tittade runt om mig, vart var jag någonstans? Juste, adoptionsbyrån. Jag tittade upp på kvinnan som stod framför mig, hon såg ut till att vara i 50 års åldern eller något sådant, hon och några andra personer som satt bakom sina skrivbord var kvar. Jag tittade upp på henne och hon gav mig ett svagt leende.

"Behöver du hjälp?" frågade hon vänligt och backade undan lite så att jag skulle kunna resa mig upp.

Jag reste mig sakta upp från den bekväma stolen.

"eh, ja" svarade jag och log nervöst mot henne.

Hon gav mig ett tecken som sa att jag skulle följa med henne till hennes skrivbord. Hon satte sig snabbt bakom sitt skrivbord och betraktade mig under tystnad, hon väntade nog på att jag skulle säga något.

"Ehm... Jag vet inte riktigt hur man gör detta men jag vill ta reda på ifall min bror är adopterad" sa jag och betraktade henne medan hon höll på att knappa på sina tangenter till sin dator.

"Vad är era föräldrars namn?" frågade hon lugnt utan att lyfta sin blick från datorn.

"Mathias och Lina Styles" svarade jag och betraktade hennes fingrar som snabbt knappade på tangenterna.

"Era föräldrar har adopterat ett barn... en pojke vid namn Harold, kallas för Harry" sa hon och tittade upp på mig.

Jag kunde helt plötsligt inte andas. Jag tror jag håller på att få en panikattack. Jag föll ner på mina knän och höll mina händer vid min bröstkorg och försökte få luft i mig. Kvinnan runt skrivbordet lämnade snabbt sitt skrivbord och kom fram till mig, flera arbetare kom också, men mer såg jag inte för min blick blev helt suddig och tillsist så försvann jag.

Jag vaknade av några bipande ljud. Försiktigt öppnade jag mina ögonlock. Gud vilket starkt ljus det var. Det tog ett tag tills min blick blev van utav det starka ljuset. Jag hörde hur en dörr öppnades och hur fötter gick snabbt mot där jag låg. Plötsligt stod det 7 huvuden och lutade sig över mig.

"Harry.." sa jag med en hes röst. Jag blev så ledsen när jag såg honom. Jag kan inte fatta att våra föräldrar ljugit för oss hela tiden, och att dem ljög när vi var hemma hos dem.

"Harry" upprepade jag ännu en gång fast med en lite starkare röst.

"Ja?" frågade Harry oroligt. Jag svalde en stor klump och tårar började sakta rinna nerför mina kinder.

"mamma och pappa ljög" sa jag men min röst var ostadig. Min underläpp började darra och mitt hjärta var ännu mer krossat än vad det varit tidigare idag.

"Va, vad menar du?" frågade han förvirrat.

"Du är adopterad" sa jag nästan ohörbart. Därefter så bröt jag ut i tårar och dem slutade aldrig komma.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag backade sakta bak från sängen. Vad var det hon sa? Hörde jag rätt? Plötsligt stötte mina knäveck ihop med en stol som fick mig att sätta mig ner på den. Jag höll min hand över mitt hjärta, det kändes som om det skulle gå isönder när som helst. Tårar började pressas fram i mina ögon men jag tvingade undan dem, men så fort som Jane la sin arm runt om mig så brast jag ut i tårar. Jag grät hysteriskt mot min flickväns axel och hon kramade hårt om mig och viskade massa lugnande saker i mitt öra, men för tillfället så fungerade inte några utav orden, jag blev inte lugnare. Mina föräldrar hade ljugit för mig... I 25 ÅR! I 25 år... Varför hade dem bara inte kunnat erkänna allt när vi var och åt hemma hos dem? VARFÖR?! Dem ljög om liknelserna jag hade mellan dem båda två, dem ljög om allt ihop! Plötsligt knuffade jag undan Jane från mig så att jag skulle kunna resa mig upp. Hon betraktade mig oroligt, de gjorde de andra också, förutom Liam som för tillfället tröstade Nova, jag måste tacka honom för det sen, hon var antagligen också helt hjärte krossad, men just nu så var jag så arg, så ledsen och jag känd mig så svag, så liten. Jag rusade ut genom rummet för att försöka leta upp en telefon. Tillsist fick jag syn på en telefon som satt fast i väggen. Jag rusade över till den och knappade in min mammas nummer.

"Hej det är Linda" sa min mammas mjuka och trevliga röst. Mammas röst fick mig bara att bli ännu mer hjärte krossad.

"Du och pappa ljög" väste jag med gråt i halsen. Mamma som var i andra änden utav luren var tyst i några sekunder.

"vad menar du?" frågade hon oroligt.

"Ni ljög om allt. Ni adopterade mig visst" väste jag och la snabbt på luren för tårarna började rinna nerför mina kinder ännu en gång.

________________________________________________________________________________

Sweetbayle: Jag är väldigt ledsen för er som började läsa historien när halva berättelsen blev avpublicerad för redigeringar. Men den är åter publicerad. Tack för tålamodet!