Syster till Harry Styles

27

HARRYS PERSPEKTIV 

"Hur har det gått då?".

Jag tog ett djupt andetag och log för mig själv, det hade faktiskt gått ganska bra... Jag, mamma och pappa har hittat mina biologiska föräldrar och vi ska åka och besöka dem om några dagar. 

"Det har faktiskt gått väldigt bra... jag ska åka och hälsa på mina biologiska föräldrar om någon dag" svarade jag och log glatt för mig själv. Andra linjen var helt tyst i några sekunder.

"det var ju bra... Men lova att vi alltid kommer att vara din familj... Att jag alltid kommer att vara din syster", sa min syster. Jag kunde höra på hennes röst att hon höll inne tårar. 

"Ja såklart! Jag lovar! Ingen kan ta er plats! Mamma och pappa må inte vara mina biologiska föräldrar, men dem är mina föräldrar i mitt hjärta och samma sak gäller dig Nova, du kommer alltid att vara min syster" svarade jag henne lugnande. Hon svarade inte direkt för hon var för upptagen med att le. Hur vet jag det? Jo Zayn frågade henne varför hon log som en fåne, och det fick mig att skratta lite faktiskt. 

"Vad skrattar du åt?" frågade hon med en glad röst igen.

 "Åt Zayn" svarade jag och flinade brett. Nova började fnissa lite på andra änden.

"Men hur gick matchen idag då?"

 "Det får du se på videon när du kommer hem ju! Jag tänker inte avslöja något" svarade hon retfullt. En suck lämnade min min men jag flinade strax efter. 

"Jag ser fram emot att få se videon och att få träffa er igen, jag kommer hem om typ... 1 och en halv vecka"

"Det kommer att kännas som evigheter! Vi alla saknar dig... Speciellt jag" svarade min syster. Jag log smått.

"jag saknar er med, speciellt dig" svarade jag min syster. 

"Vi ses snart Harry, jag älskar dig"

"Älskar dig med kära syster" svarade jag innan jag försiktigt la på luren. Det var skönt att få prata med dem alla, speciellt min syster.

Idag var det söndag. Alltså 4 dagar sedan jag pratade med min syster och de andra grabbarna, inklusive min flickvän. Jag saknade att höra alla deras röster. Men det var bara 1 vecka kvar tills jag ska åka hem till dem igen. Men idag så skulle jag träffa mina biologiska föräldrar. Jag såg fram emot det men ändå inte. Som tur var så ska jag ha med mig mamma och pappa, jag hade nog inte kunnat åka dit själv, det hade jag inte vågat. Men just nu så satt vi alla 3 i bilen på väg till ett litet ställe vid namn Holmes Chapel/Cheshire, jag har aldrig hört talas om det förut och jag har definitivt aldrig varit där, vi kanske har haft någon konsert i närheten någon gång... Men det är inget jag känner till i alla fall. 

"Hur lång tid är det kvar?" frågade jag som ett otåligt litet barn. 

"Det är bara några få minuter kvar, vi är strax framme" svarade min pappa lugnt från framsätet. Mamma var så koncentrerad på vägen så det var pappa som fick svara. Jag nickade för mig själv och lutade ännu en gång mitt huvud mot det kalla fönstret och tittade ut på omgivningen runt om bilen.

"Mamma jag är riktigt nervös" viskade jag till mamma. Mamma vände sig om mot mig och gav mig ett varmt leende.

 "det behöver du inte vara". Jag nickade och gav min mamma ett svagt leende tillbaka innan jag vände mig om mot dörren igen. Jag skakade nästan av nervositet. Plötsligt öppnades dörren svagt. Det var en ung tjej vid dörren... Hon såg inte ut till att vara mycket äldre än mig... Det där kan omöjligt vara min mor! Tjejen framför oss sträckte ut sin arm och skakade hand med mina föräldrar och sedan sträckte hon fram sin hand mot mig. Hon märkte att jag tittade konstigt på henne, det var inte egentligen meningen att jag skulle stå och stirra så konstigt på henne, men det bara blev så. 

"Jag är inte din biologiska mor, jag är din biologiska syster" sa hon. Jaha... Det var mer förståeligt.  Min konstiga blick försvann och jag log osäkert innan jag själv sträckte fram min hand och skakade hand med henne. Hon gav mig ett leende tillbaka innan hon tog ett kliv åt sidan så att vi skulle kunna stiga på. Det var faktiskt ett väldigt fint och mysigt hus. Jag och mina föräldrar gick försiktigt längre in i huset innan vi såg en soffa i ett rum, som antagligen var vardagsrummet. På soffan satt det en kvinna, man kunde bara se hennes profil. Plötsligt gick min biologiska syster förbi oss. Hon gick fram till kvinnan som satt på soffan. "Dem är här" sa hon med en vänlig ton på rösten. Kvinnans huvud vände sig mot oss och hon reste sig snabbt upp. Hon gick snabbt fram till oss. Hon gav mina föräldrar ett brett leende och sedan mig ett. 

"Förlåt att jag var så ohövlig och inte kom och mötte er vid dörren". 

"Det gör absolut ingenting" svarade min pappa. 

"Jag antar då att ni har träffat Gemma" sa hon och pekade på tjejen som öppnat dörren åt oss. Vi alla 3 nickade samtidigt. 

"Mitt namn är Anne och jag är din biologiska mamma".