Syster till Harry Styles

36

Jag gick sakta hem. Då menar jag riktigt sakta. Jag ville verkligen inte göra det, men det var någonting jag behövde göra så jag gjorde bara det jobbigare för mig som drog ut på det. Den sista biten mot dörren gick jag i normal takt. När jag öppnade ytterdörren så möttes jag utav värme. Värmen fick mig att le brett. Jag hängde försiktigt upp min jacka och tog försiktigt av mig mina skor. Jag tittade mig i den stora spegeln i hallen. 

"du klarar detta" peppade jag tyst mig själv. Jag betraktade min spegelbild i några sekunder innan jag tog ett djupt andetag och gick in till vardagsrummet. Zayn och Antonio satt ensamma där och tittade tv. När dem hörde mig komma så vände de sig om mot mig.

"mitt hjärta ha bestämt sig". Antonios mun formades till ett brett leende, Zayn gav mig ett leende också, men inte lika brett. De båda två reste sig upp från soffan och gick fram till mig. 

"Vill du att din bror ska vara här?" frågade Antonio tyst och strök försiktigt sin tumme över min kind. Jag nickade och tog ett nervöst andetag. Jag önskar verkligen att jag slapp göra detta, jag hatar att såra folk. Jag vill att alla ska vara lyckliga.

"Vem ska kalla på dem utav oss?" frågade Zayn Antonio. 

"Du, jag tror inte riktigt att de andra grabbarna är så förtjusta i mig ännu" flinade Antonio. Zayn skrockade svagt och nickade. 

"KOM NER TILL VARDAGSRUMMET!". Några sekunder senare kunde man höra höga dunsar i trappan och snabba fotsteg. Strax stod dem där i vardagsrummet och tittade på mig med vida ögon. Efter dem kom Harry, Jane.

"Sätt er ner i soffan" instruerade Zayn dem. De gick mot soffan och satte sig tysta. Deras blickar var på mig och dem gav ifrån mig alla olika möjliga vibbar. Deras blickar sa att dem var nervösa, rädda, exalterade, ja deras ögon förmedlade alla möjliga känslor. Jag tog några sakta kliv så att jag nu stod framför dem vid soffan. 

"J-Jag..." stammade jag nervöst fram. Jag började hålla på och peta på mina naglar och massera mina händer. 

"Har du bestämt dig?" frågade Niall nervöst. Jag nickade svagt utan att titta upp. De alla 3 förblev tysta. Mina nerver var nära på att explodera.

"j-jag kan inte göra detta. Inte framför alla" sa jag nervöst och vände mig om. Jag drog mina händer igenom mitt ljusbruna hår och masserade försiktigt min hårbotten. 

"De kan ju gå till 3 olika ställen.... Det stället du kommer till vid en speciell tid, den personen har du valt" föreslog Jane. Jag vände mig om för att titta på henne. Min bror och Jane tittade medlidsamt på mig. Jag nickade svagt och släppte mitt hår. "Vart ska vi gå då?" frågade Liam svagt. 

"Ni kan ju gå till vars ett fik eller restaurang..?" föreslog Antonio. Jag nickade åt hans svar också, det var en smart idé. 

"Louis du går till Starbucks, Niall du går till Nando's och Liam du går till McDonalds" sa Harry till de 3 grabbarna på soffan. De nickade tyst och reste sig upp och gick ut till hallen. Min blick for mot klockan som hängde på en vägg några meter ifrån mig. Den var 18:00 nu.

 "18:30 kommer hon att vara på en utav ställena" halv ropade min bror så att grabbarna skulle höra. Vi fick inget svar men jag vet att dem hade hört. När vi hörde att dörren stängdes så rusade dem alla 5 fram mot mig. 

"Vem är det?" frågade Jane svagt. Jag viskade försiktigt hans namn i mitt öra och hennes mun formades till ett svagt leende. 

"Allt kommer till att bli bra" sa hon tröstande och kramade om mig. Jag var så himla nervös så att jag skakade. Jag är bara så glad att jag i alla fall slipper att se de 2 sårades ansikten till en början... Men jag vet att jag kommer att få se dem senare... Och det krossar mitt hjärta. Tårar började komma fram i mina ögon. Men då tänkte jag på det glada ansikten jag kommer att få se, den lyckan som kommer att få honom att gråta glädje tårar utav att se mig komma. De där tankarna fick mina tårar att försvinna och ett leende spreds på mina läppar. Jane släppte taget om mig och gav mig ett svagt leende. Jag sneglade mot klockan... Den var 18:15 nu. Ifall jag skulle hinna komma i tid så behövde jag köra nu. Jag sa hejdå till de 5 personerna som var kvar i huset och gick mot hallen. Jag slängde snabbt på mig en jacka och ett par skor och lämnade huset snabbt. Jag tänkte gå dit, tänkte inte ta bilen. Jag skulle antagligen få springa, men det brydde jag mig inte om. Bara att tänka på hans leende som han kommer att le när han ser mig gör så att jag får fjärilar i magen.

Nu var det bara några meter kvar. Jag kunde se dörren till stället. Jag fiskade snabbt upp min mobil ur min ficka, 18:28. 2 minuter kvar. Jag gick med raskare takt mot dörren. När jag kom fram till ingången så var den 18:29, jag tänker gå in när den är prick halv. Jag försökte att titta in försiktigt utan att han skulle se mig. Några meter bort ifrån ingången ser jag honom sitta. Jag ser hur han nervöst tittar på sin klocka runt sin handled nästan varje sekund. Till slut tittar jag på min klocka på min mobil, nu var den 18:30. Jag försökte att öppna dörren så ljudlöst som möjligt, och det lyckades jag med. Jag kunde se hur hans läppar försiktigt rörde sig, men jag kunde dock inte höra vad han sa. Antagligen så bad han tyst för sig själv att jag skulle komma. Jag gick med snabb takt mot honom. När jag bara var drygt två meter ifrån honom så tittar han upp. Förvåning och glädje sprids över hans ansikte och han reser sig snabbt upp från sin stol för att gå fram och möta mig. Vi praktiskt taget hoppade in i varandras famnar. 

"Jag kan inte fatta att du valde mig" viskade han glatt och jag kunde känna hur tårar droppade ner på mig. Jag brydde mig inte om ifall folk stirrade på oss, jag brydde mig bara om oss.

________________________________________________________________

Först och främst så vill jag att ni går och följer @Novadirectioner. Det är tack före henne ni får läsa den här berättelsen :)