Syster till Harry Styles

12

"Så.. berätta lite om dig" sa Liam och tog en bit utav pizzan vi beställt.

"Ehmm... Vi växte upp i Sverige tills vi flyttade till England när jag var 7 och Harry var 12. När jag var 8 och han 13 så skildes mina föräldrar. Vi tog det ganska hårt till en början, men sedan blev vi vana vid det. Våra föräldrar är riktigt bra vänner och dem bor bara några hus ifrån varandra så när vi var barn så var det lätt att ta kläderna från den ena till den andra" sa jag och tog därefter min andra pizza bit. Liam nickade.

"vad heter era föräldrar då?" frågade han.

"Mathias och Linda" svarade jag och log, jag hade varit utan mina föräldrar i 3 dagar och jag saknade dem redan sjukt mycket.

"Vart bor dem någonstans?" frågade han nyfiket.

"Cambridge, så ja det var därför jag flyttade hit till er i London så att jag hade närmare till min skola" svarade jag. Liam nickade. Jag såg att Liam ville säga någonting, men han hade en kamp med sig själv ifall han skulle säga det eller inte.

"Jag visste inte att Harry var svensk, inte du heller för den delen" sa han sedan. Jag blev förvånad, hade Harry inte berättat det.

"Harry har säkert glömt hur man pratar svenska också eftersom han höll sig borta från mig" muttrade jag surt och tog en tugga utav min 4:e pizza bit. Liam tog min hand och kramade svagt om den.

"När vi kommer hem så tar du ett snack med honom och reder ut saker. Okej?" sa Liam. Jag funderade ett tag innan jag nickade.

Liam öppnade ytterdörren för oss båda. Han steg åt sidan så att jag kunde gå in före honom, vilken gentleman. Jag tog av mig mina svarta gympaskor och gick längre in i huset. Alla satt i soffan, förutom Zayn och Alex. Jag flinade smått för mig själv, jag visste att dem skulle klicka tillsammans.

"Ni har varit borta länge" flinade Louis. De alla 3 riktade sina blickar mot mig och Liam.

"Jupp" flinade jag.

"Vad har ni hittat på för något?" frågade Niall trevligt. Liam fick svara på den frågan. Jag gav Liam en snabb puss på kinden innan jag gick fram till min bror som satt tyst i soffan.

"Kom, vi pratar" sa jag och gav honom ett svagt leende. Harry nickade och reste sig upp. Vi gick in till köket och stängde dörren efter oss så att vi skulle kunna prata privat. Vi satte oss mitt emot varandra vid bordet. Vi satt tysta och stirrade på varandra ett tag.

"Kan du fortfarande svenska Harry?" frågade jag tillsist för att bryta tystnaden. Harry lutade sitt ansikte i sina händer.

"Nej..." svarade han. Man kunde se att hans underläpp darrade. Jag hörde ibland några snyftningar från honom. Jag satt själv och försökte hålla tillbaka tårarna.

"Du vet att du inte bara undvek mig, du undvek även mamma och pappa" sa jag till honom och då började tårarna rinna nerför mina kinder. Harry började nu gråta hysteriskt.

"Jag vet, jag vet... Jag tänkte inte på vad jag gjorde. Men jag ångrar det supermycket, jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden och få allt detta ogjort" snyftade han och torkade bort några tårar med sina händer. Det gjorde verkligen ont att se min bror såhär ledsen, men han förtjänade det.

"Jag hörde allt du sa på morgonen" avslöjade jag. Harry tittade upp på mig, hans ögon var röda utav alla tårar.

"Vissa anledningar förstod jag, men en sårade mig väldigt mycket" sa jag. Det gjorde ont i mitt hjärta att tänka på det han sagt.