Syster till Harry Styles

30

Jag tittade storögt på Liam. Gjorde Niall det? Varför skulle han göra något sådant? Ännu en gång så började ilskan pumpa runt i min kropp, hur kunde Niall göra något sådant? Jag vände mig om och började springa, jag hörde protester från Liam som nog försökte att komma ifatt mig. Ingen skulle få stoppa mig. Jag sprang till Nialls rum och ryckte i hans dörrhandtag, men hans dörr var låst. Jag bankade så hårt jag kunde på dörren, några sekunder öppnade Niall dörren. Först såg han förvånad ut men sedan såg han rädd ut. Jag puttade honom hårt in i sitt rum igen så att jag skulle kunna gå in i hans rum. Niall for bakåt, han var nära på att trilla men han lyckades hålla sig uppe på sina ben. 

"Hur kunde du göra så?!" skrek jag. Tårar började komma fram i mina ögon igen, det var inte synd om mig denna gången, det var synd om Liam. Han hade tvingat sin bästa kompis... sin bror att lämna. Nialls blick visade bara rädsla. 

"jag försökte bara skydda dig!" ropade han tillbaka. När de orden lämnat Nialls mun så började jag bli osäker igen... Vad var detta för konstigheter? Jag vände mig om och såg Liam och Louis i dörren. De klev genast in i rummet när dem såg min blick mot dem. Louis satte igång taklampan så att vi alla skulle kunna se varandra. Min blick gick tillbaka till Niall som bara stod några centimeter ifrån mig. 

"Vad är det Liam har gjort som du kände behov att skydda mig ifrån?" frågade jag lugnt, men jag var fortfarande arg. Nialls blick for mot Liam och sedan tillbaka till mig. 

"han gjorde-" var allt han hann säga innan Liam stod framme och knuffade iväg Niall mot en vägg. Niall slog hårt i väggen och trillade medvetslöst mot golvet. Min mun formades till ett stort O. 

"VAD HÅLLER DU PÅ MED?!" skrek jag åt Liam och rusade fram till Niall. Jag lyfte försiktigt upp hans huvud och la det i mitt knä. Jag strök försiktigt mina fingrar över hans kind. 

"Han kommer nog att vara medvetslös ett bra tag till" sa en röst bakom mig. Det var Louis. Han gick fram till mig och satte sig ner hos mig och Niall. Min blick for snabbt över till Liam och sedan tillbaka till Niall. Liam stod upp och höll sina händer för sitt ansikte. 

"Jag kan berätta det Niall tänkt säga" sa Louis svagt. Jag tittade upp från Nialls medvetslösa kropp och upp på honom istället. Tårar började försiktigt rinna nerför mina kinder igen, gud vad jag gråtit mycket... Den senaste halvtimmen... Det hände verkligen för många saker på såhär kort tid asså. 

"Liam gjorde sin förra flickvän Danielle gravid... När han fick reda på att hon var gravid så lämnade han henne...". Va? Detta visste jag inte om... Ingen i fandomen visste om det heller... 

"Men hon har ju inget barn nu... Vart är det?" frågade jag. Louis betraktade hela mig i några få sekunder.

"Hon gjorde abort för hon trodde att hon skulle få tillbaka mig då... Men då hade jag redan börjat träffa en annan tjej vid namn Sophia" sa Liam och tittade ner i golvet. Min mun formades till ett stort O. Wow detta var verkligen för mycket. 

"Ni alla 3... Är bara för mycket!" mitt skrikande fick Niall att vakna till liv igen. De alla 3 tittade storögt på mig. 

"Först du Niall, som utpressar din bästa vän, din bror! Och du Liam som har en mörk hemlighet som är riktigt hemsk! Och du Louis som tvingade dig på mig! JAG ÖNSKA ATT JAG ALDRIG NÅGONSIN TRÄFFAT ER!" skrek jag för full hals. Jag hade aldrig någonsin i hela mitt liv varit såhär arg, ledsen och besviken. 

"Jag lovar att jag har förändrats, det var flera år sedan" sa Liam panikslaget. 

"Snälla Nova, vi älskar dig" sa Niall bakom mig. Min blick for snabbt över de 3 killarna i rummet. 

"Efter att jag har jobbat så åker jag någon annan stans... Antagligen hem till mina föräldrar igen... Jag åker tillbaka hit och hämtar mina saker efter jobbet" sa jag svagt innan jag med snabba steg lämnade Nialls rum.

Jag var fortfarande inte vän med Antonio, jag skulle nog aldrig kunna bli vän med honom igen faktiskt. Har i alla fall inte planerat att bli det. Enda gången vi pratade var ifall jag hade någon beställning att säga till honom, annars ingenting. Han hade nog gett upp med att försöka ta tillbaka min vänskap. 

"Smaklig måltid" sa jag och gav de två killarna ett leende. Dem gav mig ett brett leende tillbaka innan dem gick tillbaka till sin förra konversation och började äta på sin mat. Jag gick tillbaka till baren och satte mig på en barstol. Jag lutade mina armbågar mot bänken och lutade mitt ansikte mot mina händer. Jag suckade tungt. Mitt hjärta var krossat. Jag mådde så himla dåligt. Jag hade bara lust att sitta och gråta och äta massor. Japp, när jag är ledsen så tröst äter jag. 

"Nova... kan vi snälla prata nu?". Jag tog försiktigt bort mina händer för mitt ansikte och möttes av en sorgsen blick. Antonio stod framför mig. Han var den sista personen jag ville se och höra just nu. 

"Jag tänker inte bli din vän igen, så bara ge upp" suckade jag irriterat. Antonio tittade ner på sina händer.

"lita på mig... hoppet är borta för länge sedan..." svarade han sorgset. 

"Men snälla låt mig bara säga en sak". Jag tittade honom rakt i ögonen. 

"okej". Han pustade lättande ut. Han började gå fram och tillbaka bakom bardisken. 

"Nova... jag är orolig för dig".