Ett krossat hjärta, skumbananer och killen på Espresso House

4 - Hänger på kanten, vill aldrig mera hem

På måndagen går jag till Espresso House, på tisdagen också. Faktum är att jag går dit varje dag efter skolan. Antingen övar jag inför matteprovet, pratar med Sam eller bara sitter där och diskret iakttar honom.

Det blir fredag och jag skyndar mig hem från skolan för att gå dit. När jag kommer in ser jag att killen står bakom kassan. Först tvekar jag, men sen går jag fram för att beställa. Han ger mig ett stort leende och jag undrar om det ens är fysiskt möjligt att ha så perfekta tänder som han har.

    "Varm choklad, antar jag?" frågar han och jag tappar fattningen för en sekund.

    "Öh, ja. Hur visste du det?" frågar jag och han rodnar lätt.

    "Jag lägger märke till saker, antar jag," svarar han. Jag ger honom ett leende innan jag betalar honom och ställer mig åt sidan medan jag väntar. Jag tar upp min mobil från framfickan och går in på snapchat. Stella har lagt upp en selfie, skitsnygg som vanligt. Jag suckar och stoppar ner mobilen i fickan igen, samtidigt som jag tittar upp. Jag följer killen med blicken när han gör i ordning min choklad och ler åt tanken på hur mycket kärlek han ser ut att lägga ner på den.

    När jag ska ta emot den färdiga drycken råkar våra händer nudda vid varandra. Jag rodnar lätt och ler sen. När jag tittar ner på muggen i min hand ser jag att det står någonting på den. Jag snurrar lite på den och ser att det är ett namn och ett telefonnummer. Jakob. Jag kollar upp på honom igen med en frågande blick.

    "Hur visste du?" frågar jag och ser att han ler. "Incidenten i söndags var första gången jag såg dig här och efter det har du kommit hit varje dag. Jag hoppades att mina homosexuella instinkter inte skulle svika mig, för du är riktigt snygg."

    Mina läppar kröker sig i ett leende och jag tittar ner på muggen igen. Mina kinder hettar till ordentligt.

    "Ja du Jakob," börjar jag och provar för första gången att säga hans namn högt. Det klingar perfekt. "Jag är glad att du litade på ditt homosexuella jag. Och ja, jag kom hit bara för att titta på dig."

    Jakob ger ifrån sig ett lätt skratt och jag känner hur jag nästan rinner ut i en hög på golvet, med en leende mun som den enda intakta kroppsdelen. Vi säger ingenting mer på en stund, men inombords skriker jag. Jag samlar mod för att bjuda ut honom, men just när jag ska öppna munnen ringer min telefon. Jag ger Jakob ett ursäktande leende och svarar.

    "Hej gubben," säger mamma en aning stressat.

    "Hej mamma," svarar jag och försöker att inte låta som att hon just avbröt en av de kanske viktigaste stunderna i mitt liv.

    "Jag måste jobba över idag och pappa ska ju äta med jobbet. Skulle du kunna handla och laga middag?" frågar mamma.

    "Det fixar jag," svarar jag, dock lite besviken eftersom det betyder att jag måste åka nu och inte kan prata mer med Jakob.

    "Tack snälla älskling! Jag sätter över pengar till ditt konto direkt. Älskar dig, puss," säger mamma.

    "Puss," svarar jag och lägger på. Jag vänder min blick mot Jakob igen.

    "Jag måste dra, men jag hör av mig senare," säger jag. En kvart senare sitter jag på tunnelbanan och drar tummen över texten han skrev på muggen. Mina mungipor är på väg upp mot ögonen. Vem visste att man kunde falla så snabbt och så hårt för någon? Inte gjorde jag det i alla fall.

Mitt leende bleknar och jag blundar hårt. Jo, jag visste. Jag vet precis. Det var inget annat än det som hände mig för ett och ett halvt år sen. Jag föll för de fina gröna ögonen och det långa, blonda håret, rakt ner i den djupa avgrund jag ännu inte lyckats ta mig upp från.

Jag skakar lite lätt på huvudet. Jag har faktiskt lovat mig själv att släppa henne, och jag har aldrig brutit ett löfte. För att tänka på annat tar jag upp hörlurarna jag har i min ficka och stoppar in dem i öronen. Musik är den bästa drogen, och fan vad jag behöver bli hög.

Med huvudet fyllt av Veronica Maggios ljuva stämma missar jag nästan affären. Jag stannar tvärt och vänder mig hastigt om för att gå in. Det hela måste ha sett ganska lustigt ut. Själv har jag i alla fall svårt att hålla mig för skratt.

Jag tar tag i en korg och börjar dra den efter mig. Då återstår det svåraste, nämligen att komma på vad i all världen jag ska laga för middag. Jag försöker känna efter om det finns någon maträtt som får det att vattnas extra mycket i munnen på mig, men självklart gör det inte det.

Jag styr stegen mot grönsaksdisken och känner hur korgen helt plötsligt kränger till och nästan välter. Jag har tydligen kört på en avokado. Synen av den smått tillplattade avokadon ger mig den mest unika middagsidén någonsin. Jag gör Tacos.

När jag plockat på mig allt jag behöver går jag till kassan och lägger upp varorna på bandet. Jag tar ut hörlurarna för att kunna hälsa på tjejen i kassan. Hon besvarar min hälsning med ett leende och trycker på knappen som får bandet att rulla.

"Var det bra så?" frågar hon.

"Yep," svarar jag och betalar. Jag packar ner mina varor och lämnar affären. Jag stoppar i hörlurarna igen och börjar mima texten till Mörkt, medan jag trummar i luften med min lediga hand.

Efter några få minuter kommer jag fram till min ytterdörr. Jag lyckas få upp mina nycklar ur fickorna på de trånga jeansen jag har på mig, men att pricka nyckelhålet är desto svårare. Till slut måste jag ställa ner påsen på marken och hjälpa till med andra handen.

När jag lyckats få upp dörren tar jag upp påsen igen och går in. Jag tar av mig skorna innan jag sedan går in i köket för att börja med maten.

Det kan vara så att mina tankar är fulla av Jakob. Så fulla att jag tappar koncentrationen på kniven i min hand och nästan skär mig i fingret. Hur kan människor man knappt känner ha så stor effekt på en?